factnotfiction

Do you remember how we used to talk? Hur du ringde mig och frågade ut mig om varje tänkbar liten ynka detalj om vad jag gjort bara för att du gillade att höra min röst? Det är jag och döva öron nu. Jag och allt jag vill berätta som bara bubblar som våran vattenkokare tills det är tillräckligt varmt, för då slås den av automatiskt. Jag är trött ikväll, som alla kvällar, men jag hade väl ändå hoppats på något mer än en igendrämd dörr när mina tagenter knapprar för hårt. Jag vill inte vara ensam ikväll. Så sent som för fjorton timmar sen var det en diffus dimma av sömn och ångest som viskade med äcklig röst om att bli utslängd och oönskad som det brukar upprepa sig. Det här med distans kanske är en bra idé inom vissa gränser. Jag vet faktiskt inte.