factnotfiction

Jag har just pumpat upp fem kilo otrivin i näsan och tätat med papper. jag vet inte om jag ser ut som en snigel eller ett regelrätt mongo. Lyssnar så gott det går igenom mina öron vilka båda har lock på sig idag på oscar lindros, la roux och the noisettes och försöker hitta något sorts pepp. mamma säger saker jag inte vill höra och allt verkar hemskt likt när jag är sexton och ljuger i varje andetag.

var och discobowlade igår och det var gött och jag var nöjd. axelevs och frej superägde och hannah var sådär födelsedagsglad. jag ville mest dö och så fort jag tog en klunk eller en tugga ville den mest komma upp. hem tidigt och bädda ner sig i en tom säng och skicka töntiga sms. jag hatar av hela mitt hjärta att vara sjuk. när man blir sjuk blir man behövande, när man blir behövande blir man ett offer och när jag blir ett offer blir jag arg. Jag behöver inte. inte på det sättet längre. jag är trött på hur mycket som liknat gamla tider den senaste veckan. men det är väl så med den här staden. den lockar ut något som jag trodde jag kommit bort från. alla hållna andetag, alla nedfällda blickar och alla tystnader. jag hade gillat om det inte var så, men så är det. så nu är det väl dags att ta tag i uppsatsen.

factnotfiction - and now let go of my hand

Jag känner mig lurad. Sårad. Kränkt. Hela dagen igår lyssnade jag på peppig och bra musik. Jag trodde jag var bra och smart och awesome men just nu insåg jag att jag suger. Jag sitter och stirrar apatiskt på min text och vill bara skrika så att alla i hela skolcafeterian vänder sig om och undrar vad som är mitt problem. Hur är det meningen att jag ska kunna genomföra allt det här på två dagar när jag inte ens kan formulera en mening utan att dribbla bort mig själv? jag dricker mitt vidriga fucking äckelkaffe och läser "så här borde du skriva"-uppsatser och blir förbannad. Jag kan inte tåla att inte vara bäst och jävligt perfekt. Minsta antydan till att jag inte är det krossar min självbild och jag hamnar i djup identitetskris. Men ja. Med detta sagt ska jag gå igenom hela uppsatsen och formulera om den så att jag kan hitta tillbaka till mig själv.

factnotfiction - Every time I touch that track it turns into gold

Inga klappar på kinden, vända kappan mot vinden, som Daniel adams ray sjunger. Att springa och tömma koppen var 45e minut, och däremellan försöka fokusera hjärnan som är dränerad på blod och fylld med baciller känns osm att cykla i den fetaste motvinden. Men lite leila K och mitchell brothers sätter lite tunga beats på det hela och jag glömmer nästan bort att jag inte tränat min stela kropp på en vecka och att jag inte bytt kläder och verkligen inte duschat på tre dagar. Eftersom min plan är att aldrig gå hem är min tid så mycket längre än alla andras, de som sveper sitt kaffe och vispar i sig maten.

I natt ska jag inte spela Wii tills klockan är 6 timmars sömn om du har tur. Men på fredag, eller kanske den 21. Då. Mmmmmm, då då dådådådådåådådådådådådådå. Ska jag ha disco. Och vara full. Och spela tv-spel. och träna. och leva. och inte dricka kaffe.

Lista över saker jag ska göra när jag blir rik:
x köpa brämhultsjuice
x inte tjuvåka på bussen
x smsa folk som inte har comviq

factnotfiction - standing there I could swear I was Michael Jackson

jag sitter i skolan och försöker plugga. skickar panikmail till handledaren och lyssnar på snook. blöder, hostar och har frossa. svettas och fryser om vart annat. är inte så glad för så särskilt mycket. försöker att inte tänka på julen, försöker att inte tänka på imorgon eller någonting annat, försöker att producera. jag är så trött.

factnotfiction - värdelöst, seriöst

Nu händer det igen. Jag sitter och stirrar ut genom fönstret och glömmer bort vart jag är någonstans. Sådär som fick alla lärare att tro att jag var introvert när jag var liten men kallade det för drömmare som någon sorts vacker omskrivning. Jag lyssnar på lejonhjärta på repeat. Det är något skönt i just det där stirret. Min syn blir liksom suddig och jag ser ingenting. Jag märker när det händer och sitter alltid helt still för att hålla kvar det, det är inte mörkt men man ser ingenting. Men tillslut så stabiliserar sig alltid bilden och kanter och färger växer fram och man hittar världen precis likadan som innan.

factnotficiton - nu ska jag ändra på mig...nej du kan ändra på dig

Mitt hjärta slår i 300km/h och jag dubbelsnusar och hetsar kaffe till pompös musikalmusik. Jag känner mig som alltid stressad. Jag ser fram emot dagen då jag skriver här "oj vad lugn jag är, allting är så lugnt och skönt. Jag är inte stressad. Åååååh vad jag är lugn". Men den dagen är inte idag. Inte imorgon. Inte dagen efter det heller. Samtidigt älskar jag mina ambitioner och min perfektionism. Det skänker mig njutning värre än allt, det ultimata självförtroendet. Pukor och trumpeter sjunger om dagen då jag står likt kung Leonidas i 300 med vargfällen kring axlarna och den färdigskrivna uppsatsen spetsad på ett spjut och alla tillber mig. Ungefär föreställer jag mig det. Med all rätt.

"Hur ska jag hinna köpa julklappar?" frågar jag min handledare och stirrar uppgivet på planeringen.
"Vi ska inte köpa några julklappar du och jag" svarar hon utan den minsta antydan till skämt.

Samtidigt börjar man undra när man lyssnar på låtar om gud och tänker sig att de handlar om uppsatsen. Osunt in i det allra galnaste och fanatiska och typiskt en sådan sak som bara jag (och möjligtvis hannah) skulle tycka vad roligt.

JAG KAN INTE LÄNGRE SE DIN MENING, VAD ÄR DET DU VILL, VAD SKA JAG TRO?
UTAN DIG ÄR JAG EN SPILLRA PÅ ETT MÖRKT OCH STORMIGT HAV
FRIDEN I SJÄLEN JA VEM SKULLE SKÄNKA MIG DEN?

factnotfiction -  JAG LEVER MITT LIV GENOM DIG

Så nu sitter man här igen. Som alltid i den mest ospännande miljö och med inte särskilt spännande musik. Men det är någonting med henne som alltid gör mig så glad. Hur sur och stressad och skogstokig jag än känner mig så kan jag inte annat än asgarva så fort jag pratar med dig. Jag vet inte ens vad du gör som gör att allting alltid blir så roligt att jag får ont i magen. Som en liten kärleksförklaring.

Jag önskar som så många gånger förr att jag var bättre på att vara tyst.
Men du förstår. Kaffeont i magen, tanter, tentor, stress. Som alltid.

factnotfiction - du spela snäll men jag såg att du var gangztah

Jag lyssnar på slö hiphop och skriver om att skjuta upp sin mens. Det är nog först nu det börjar bli roligt. När man kommer bort från själva matandet och förklarandet av information och bara bestämmer sig för att skriva ut roliga saker som man tycker själv. Det är så härligt att vara jävligt autonom.

Ont överallt. En väldigt långsam morgon och att gå upp ur sängen blev ett enda lidande efter en lång natt. Coopers teknik fungerar inte på mig. Jag ser mig själv en massa presenter. Långa nätter, en extra avocado, fem minuter stirr på den översnöade kyrkogården utanför bambafönstret.

You've been putting up with my shitt just way to long
I'm so gifted in finding what I don't like the most

Men det är fredag idag och det blir tydligt hur länge sen jag levde i sammanhang där det betydde något. Mycket prat om gamla tider. Fullt av distans och nästan till och med perspektiv. Jag älskar när vi åker buss och skrattar åt samma saker, när vi stirrar på rullatortanten som glor hatiskt på den somaliska mamman och hennes fyra ungar. När vi trampar runt i knarrande kramsnö. Jag beundrar mig själv i spegeln och dansar runt, utan teknik, utan mening bara hoppar och viftar. Jag reclaimar hela mig.

factnotfiction - but I'm not to good at that shitt

Jag sitter i skolan och tittar på människor istället för skärmen. Ordlekar och pianon i öronen. Jag tänker på gamla pianon och gamla sånger, kommande pianon då vi sitter och skriker John Legend-låtar till flyende fingrar.

Jag har gått för långt, kan inte sluta gå
hjärtat sitter utanpå, slår inte som det brukar slå

Jag bygger nya manier och ger mig själv mindre och färre alternativ, tvingar mig själv att skriva scheman som jag egentligen inte tycker om men som ger en sorts trygghet i genomförandet till en ramsa som låter som dam, dam, dam, damdam, dam.

Sjunker lite lägre för varenda gång jag vänder om,
men jag vänder om än en gång
orden fastnar halvvägs, jag vet inte hur jag bär mig åt,
samma gamla visa, men vet inte vad det är för låt

Som agent Cooper säger, ge dig själv en present varje dag. Vänta inte på den och planera den inte, bara ge den till dig själv när du behöver dem. Dagens present är denna stunden. En låt, massor av människor. Inga andra ljud bara en ljudvägg mellan mig och verkligheten.

factnotfiction - jag behöver hela mig så jag kan ge dig hela mig

Jag sitter i skolan och känner mig porrigt het i mitt halvflottiga hår, träningsömmande kropp och muse i hörlurarna. Det är alltid lättare att koncentrera sig när man har någon mitt emot sig som koncentrerar sig. Men när den personen slutar koncentrera sig går det snabbt utför, och när personen går, är det slut.

Jag går som magnus sa från tiominuters hysteriska stressanfall till produktivitet till apatiskt stirrande och så börjar man om igen. Det är svårt att formulera saker man faktiskt bryr sig om. Jag pular på uppsatsen, skriver teman, ser allting gå ihop men kan inte beskriva storheten av det i ord. Allting är svårare när man bryr sig.

Jag längtar västerut och vill mest sitta och sunka med hannah och karin i raggsockar och se på dålig film. Men ingenting blir bättre av den fruktansvärt undermåliga verklighetsflykt en tio minuter lång facebooksession utgör och det är bara att stirra i kalendern och börja om cykeln. Julen och allt annat mysigt får komma sen.

factnotfiction - they will stop degrading us and they will not control us