factnotfiction

Mitt hjärta slår i 300km/h och jag dubbelsnusar och hetsar kaffe till pompös musikalmusik. Jag känner mig som alltid stressad. Jag ser fram emot dagen då jag skriver här "oj vad lugn jag är, allting är så lugnt och skönt. Jag är inte stressad. Åååååh vad jag är lugn". Men den dagen är inte idag. Inte imorgon. Inte dagen efter det heller. Samtidigt älskar jag mina ambitioner och min perfektionism. Det skänker mig njutning värre än allt, det ultimata självförtroendet. Pukor och trumpeter sjunger om dagen då jag står likt kung Leonidas i 300 med vargfällen kring axlarna och den färdigskrivna uppsatsen spetsad på ett spjut och alla tillber mig. Ungefär föreställer jag mig det. Med all rätt.

"Hur ska jag hinna köpa julklappar?" frågar jag min handledare och stirrar uppgivet på planeringen.
"Vi ska inte köpa några julklappar du och jag" svarar hon utan den minsta antydan till skämt.

Samtidigt börjar man undra när man lyssnar på låtar om gud och tänker sig att de handlar om uppsatsen. Osunt in i det allra galnaste och fanatiska och typiskt en sådan sak som bara jag (och möjligtvis hannah) skulle tycka vad roligt.

JAG KAN INTE LÄNGRE SE DIN MENING, VAD ÄR DET DU VILL, VAD SKA JAG TRO?
UTAN DIG ÄR JAG EN SPILLRA PÅ ETT MÖRKT OCH STORMIGT HAV
FRIDEN I SJÄLEN JA VEM SKULLE SKÄNKA MIG DEN?

factnotfiction -  JAG LEVER MITT LIV GENOM DIG