factnotfiction

Jag säger schh, jag vill inte höra. Och lämnar det där. Likt när man hyschar ett barn. Men det är nog jag som är liten egentligen. Jag kryper ihop med min pandabjörn i famnen och tigger sagor om späckhuggare som hoppar ut ur bassänger. Det är lite sånt som behövs. Distans. En annan verklighet. Men sen får man snällt och vackert återgå till den där historian. För det är väl där man hittar någon form av förklaring antar jag? Det där suddiga framför mig berättar ingenting. Frågan är vem man frågar när bakgrunden känns lika dimmig. Eller om man egentligen behöver veta

factnotfiction - and I will be cool for you

Det brukar börja som det alltid gör. Att en massa ord som man inte visste fanns i ens huvud kommer ut ur ens mun. Jag vet inte när allt sånt började. Jag behöver börja föra dagbok och prata med folk på riktigt så att jag slipper alla såna där obehagliga ögonblick för det har liksom blivit alldeles för många av dem under de senaste dagarna. Jag är tyst mycket. Det är inget som någon skulle märka eftersom jag pratar non-stop för det mesta. Men det känns som att allt jag säger bara är någon sorts onödig ridå för vad jag faktiskt tänker. Och sen bubblar det. Onödigt är det enda ordet jag kan komma på.

Utskällningar, rådjursögon. Den där blicken är så gjord, har jag hört. Det blir alltid såhär framåt våren. Det känns som att det gamla året tar slut och jag feng shuiar skiten ur hela mitt liv. Lite sorgligt och lite fint att allting bara börjar om. Men jag antar att man inte kan strunta i alla de där cyklerna som tydligen ligger över en utan att man ens märker det själv. Så jag städar mitt rum, tar en kopp te, sätter på lite gammal musik. Papper och penna och sen ligger jag iaf lite bättre till. Förhoppningsvis.

factnotfiction - if you got the notion