factnotfiction

Jag somnar sådär sent som jag alltid gör. Mitt hår blir extremt rött för jag dröjer mig några timmar extra innan jag tvättar ur färgen. Jag vaknar. För sent. Som jag alltid gör. Jag känner mig tom. Klär skalet med en massa spetsar och ger mig av mot en som jag redan vet inte alls produktiv dag. Det spelar ingen roll hur man ser ut ändå. Jag sätter på min Kanye som verkar vara min bästa kompis för tillfället och låter huvudet flyta iväg från all text. Jag tänker på peppiga gulliga sminkade amerikanske ungdomar som är rädda för sex, på att klappa, på att vara innerlig, på ziggy i en låda, på valborg, på ingenting. Jag leker "vad jag helst av allt hade gjort just nu istället för det här"-leken. Idag handlar det om en gräsplätt i kungparken, en hannah som jag bjuder på glass och tvingar att lyssna på den senaste vårpeppdåligmainstreamlåtensomjagaldrigskulleerkännaattjaglyssnarpåmenskullenogkunnaspelaförhenne-låten. För hon hade varit glad som jag. Hon hade skrattat som jag och bara lagt sig ner och stirrat rakt upp i luften. Det är revolution. Jag sträcker mina armar rakt upp i luften. Snurrar ett varv. Det är här jag lever. Det är här jag mår bra.

factnotfiction - No I won't sleep tonight

Det känns som vår, gränsande till försommar. Jag lyssnar på actionspäckade låtar och läser siffror. Skriver texter om mig själv och raderar dem. För det är ju relativt irrelevant. Vad jag borde göra är mer relevant. Min hjärna går på promenad och går bra mycket snabbare än tåget. Jag ogillar min vardag men ogillar mer hur snabbt jag kommer in i den igen. Jag saknar mina filmer. Jag saknar hem, hannah och allt för mycket annat. Jag gräver ner mig i texter om fängelsen och känner igen mig. Jag är osammanhängande. Mina tankar är inte här just nu. Men som oscar skulle sagt; I livet är ingenting stort eller smått. Allting har samma betydelse. Därför är mina promenader lika mycker värda för mig som vilken storslagen koncentrerad dag som helst där jag vill vara. Jag är i alla fall här. Eller där. Eller vart jag nu är.

factnotfiction - try this trick, spinn it, yeah

Det blir giftigt. Trots en sorts fascination som bekräftar mig så sjukt hårt i när det gäller att vara både hård och mjuk släpper jag inte en millimeter. Jag håller min mark. Det är sent när jag lägger ner telefonluren. Men det känns okej.

factnotfiction - the maze I'm making myself

Kvällen övergick i natt och jag sitter uppe. Jag vet inte när natten övergår i morgon men antar att det är snart. Jag funderar på hur många gånger man kan lyssna på samma låt och hur många gånger man kan upprepa ett beteende innan man inser att det är dags att byta. Om det är samma tumregel för båda är utsikterna sorgliga. Jag tittar på mitt ansikte i spegeln. Mina ögonlock är svullna. Min hud är sönderriven. Mina kinder är torra. Hur blev det såhär sa någon alldeles nyss, eller var det länge sen? Det blir liksom otydligt för allt går om och om igen och låten som slutar i samma beat som den börjar med och man märker som inte ens när den börjar om. Jag är så hemskt trött. Av hela känslovokabuläret så är den där tröttheten så överhängande att man undrar om det ens finns möjlighet att känna annat, eller om alla känslor helt enkelt slutligen övergår i trötthet och hur snabbt det är rimligt att de ska göra det. Självömkan är kvällens melodi antar jag och då passar det väl att avsluta den så. Fast den är inte slut. Jag måste skriva. Jag funderar på ursäkter som är helt onödiga men på något sätt borde de väl hjälpa. Jag är så trött. Jag antar också att anledningen till att det blir mycket Jag här är väl att utrymmet finns. Liksom den där låten tänker jag att någon sa, jag önskar att det kunde handla om mig. Jag tror det var jag. Men jag minns inte när det var. Kanske nyss, kanske länge sen. Säkert båda två av allt att döma.

factnotfiction - Enough

Kvällens tema är händer. Jag gillar händer. Mycket påminner om när jag var liten och fotade gitarrhänder, rökhänder. Jag har hittat ett par nya händer jag gillar. Det är så fint att se hur de rör sig snabbt, men inte hårt. Skiva efter skiva verkar mest påminna om allt jag någonsin misslyckats med. Det är som en enda lång kavalkad av fel. Jag tänker mig att det går att ladda om musik och gör ett försök på bussen själv. Jag har nog bytt position men jag gillar inte alls den nya. Den får mig att känna mig obekväm och den gamla rollen har jag lärt mig så väl att inse att jag redan befinner mig någon annan stans mest gör mig rädd. Andedräkt. Så nära mitt öra. En blick som sänker mig. Asymetri och ett par trötta ögon. Jag längtar bort bort bort utan att riktigt veta vart för när jag är där så är jag inte nöjd. Hårda händer, spända senor. Jag slår ner de där trötta ögonen och funderar på vad som egentligen händer. Vad vet jag.

factnotfiction - And leave my [heart] to ponder

"Why i did this was not at first apparent even to my own perception. But while my eyes remained thus shut, I ran over in mind my reasons for so shutting them."

Jag somnar in alldeles för sent i en dimma av porträtt, dalar och erkännanden. Om du somnar i en historia som varken är dröm eller verklighet är det svårt att avgöra vart man själv befinner sig när man vaknar. Så när jag vrider mig och öppnar ett öga har jag först svårt att förstå vad jag gör där i min säng, och varför jag inte valt att stanna i drömmen. Dags att sluta unna sig vin och böcker om kvällarna och börja göra det jag ska istället. Upp och plugga. Suck.

factnotfiction - now she sleeps with one eye open

Jag lyssnar på mina tre låtar om och om och om och om och om igen. Jag funderar ofta på hur jag vill ge låtar och de som de säger till folk, som tänk på det här, känner du inte igen dig och det här är ju du. Men de handlar ju inte om samma sak för alla andra som för mig.

Huvudet känns extra tungt idag och jag är hemskt jävla astrött. Jag vet att det är ungefär en timme tills jag behöver röra mig vilket får mig att sucka ännu tyngre eftersom det ger mig 49 långa minuter att känna hur mjuk sängen är men inte hänge mig åt att totaldäcka i den. Datorn får komma upp i knät och spinner som en katt.

Saker som kändes oroliga för en vecka sen känns knappt idag alls vilket bara visar på hur flyktigt ett humör kan vara efter extrem blodförlust. Vissa saker blir liksom bara svårt att förstå varför man ens tänkte på.

And so it makes you wise to break the rules
And a taste of honey's worse than none at all

Jag tänker på magiska ord som är så slitna men så fascinerande. Som att borsta av en gammal hatt man hittar på vinden eller som att hitta ett gammalt skrin på ebbes och undra vad som ligger i det. Jag skriver viskande bokstäver, jag skriver betonade. Man undrar hur mycket som förloras genom det och hur mycket som vinns. Antagligen allt.

Everybody's been singing the same song for ten years
I've been saying it a billion times,
And I'll say it again

Det handlar mycket om antaganden och övervägningar. Någon sorts kalkyl av något som inte går kalkylera där man hittar på faktorer som ska ge en lite bättre bild av någonting som inte kommer att hända ändå. Jag byter låt och viftar bort, njuter av det enkla lilla faktumet att jag är mig.

Sometimes I feel like throwing my hands up in the air
I know I can count on you
Sometimes I feel like saying "Lord I just don't care"
But you've got the love I need to see me through

factnotfiction - soner or later in life the things you love you loose, you got the love