factnotfiction

Kvällen övergick i natt och jag sitter uppe. Jag vet inte när natten övergår i morgon men antar att det är snart. Jag funderar på hur många gånger man kan lyssna på samma låt och hur många gånger man kan upprepa ett beteende innan man inser att det är dags att byta. Om det är samma tumregel för båda är utsikterna sorgliga. Jag tittar på mitt ansikte i spegeln. Mina ögonlock är svullna. Min hud är sönderriven. Mina kinder är torra. Hur blev det såhär sa någon alldeles nyss, eller var det länge sen? Det blir liksom otydligt för allt går om och om igen och låten som slutar i samma beat som den börjar med och man märker som inte ens när den börjar om. Jag är så hemskt trött. Av hela känslovokabuläret så är den där tröttheten så överhängande att man undrar om det ens finns möjlighet att känna annat, eller om alla känslor helt enkelt slutligen övergår i trötthet och hur snabbt det är rimligt att de ska göra det. Självömkan är kvällens melodi antar jag och då passar det väl att avsluta den så. Fast den är inte slut. Jag måste skriva. Jag funderar på ursäkter som är helt onödiga men på något sätt borde de väl hjälpa. Jag är så trött. Jag antar också att anledningen till att det blir mycket Jag här är väl att utrymmet finns. Liksom den där låten tänker jag att någon sa, jag önskar att det kunde handla om mig. Jag tror det var jag. Men jag minns inte när det var. Kanske nyss, kanske länge sen. Säkert båda två av allt att döma.

factnotfiction - Enough