factnotfiction

Human behavior? Vad är meningen med att befinna sig i samma rum och sitta på varsitt håll och lyssna på varsin musik. Nej jag tar inte på mig detta. Jag har inte gjort något fel. Jag skäms inte för ett slag under bältet när det är hans barndom som dragit ner byxorna och knullat upp honom till oigenkännlighet av allt det han hade kunnat vara. Fy fan. Jag är trött på krypande. Jag är ingen perfekt människa men jag vet fan mina gränser.

Dagen idag har jag faktiskt gjort något. Om man nu kan räkna att fika med johannes och fula sig på myrorna som en sysselsättning. Men det har varit en bra dag hittils. Riktigt bra helt enkelt. Gratis fika på lyxiga steinbrenner där man inte får en kopp te utan en hel kanna som dessutom är magisk och aldrig tar slut. Sedan var jag kräsen och snål på myrorna. Vi letade efter kläder till Hannah och mikaels bad tasteparty som de ska ha på fredag. Jag har redan lånat en läskig tröja av någon av mina bröder och har därmed halva outfiten. Ett par leopardtights så sitter det som en smäck. Men till Johannes lyckades vi hitta ett par helt vidriga aprikosfärgade, annanasmönstrade, halvlånga byxor som var av dammodell och därmed gav honom hagabullen mellan benen. Gud bara jag tänker på det blir jag...jag vet inte vad, full i skratt? ledsen? haha, gudars det var bad taste iaf. Men men. Efter ett snabbt möte med Per från roskilde -07 i brunnsparken (att vi stöter på varandra verkar vara nya trenden) mötte jag upp hjärtegeten som var sur och trött mest. Lyckades inte direkt pigga upp henne men sällskapade iaf till vaccinationskliniken på vasagatan och dess hutlösa priser på twinrix och duroxal (tror jag det hette). Sur karamell för hjärtegeten eftersom de annonserade helt andra priser på internet. Men är man as så är man.

Nu sitter jag här igen framför datorn och lyssnar på coldplay. Det passar mitt sinnestillstånd just nu.

Nu kom Robert hemstormandes mitt i allt också. Suck. Varför kan människor inte bara prata med varandra istället för mig? Jag ger upp. Hur som helst borde jag laga mat istället för att sitta här. Eller åtminstone ta tag i mig själv och göra en macka.

Jag ser på svt. Någon femtiotalsrulle. Det är mest dåligt skådespel och pipiga röster som går på speed.

Dagen före idag var det kakkalas. Massa trevligt. Av någon konstig anledning blir det alltid ett barnbord och ett vuxenbord trots att vi inte ens är barn längre. Den enda ungen som finns är Stellans nya tant Evas unge. Det är kanske tur att det bara finns en för han låter konstant och är överallt. Gods. Jag hoppas verkligen att man blir förblindad av moderskärlek till sina barn när man får dem, eller att mina blir de bästa som någonsin existerat.

"Du måste låta ungdomarna roa sig"
"Varför det? jag har aldrig fått roa mig"

Det blev en massa kakor över i alla fall så alla släktingar är välkommna hit och titta på hur fint och rent det är (förutom i badrummet). Dock är hela veckan är redan fullspäckad besök och göromål och jag blir helt matt av att tänka på alltihop. Jag hade ingen som helst lust att gå upp imorse. Försov mig och när jag väl vaknade så kunde jag verkligen inte resa mig. Jag har varit skonad från mardrömmar i helgen men de verkar komma tillbaka tills vardagens mörka moln hopar sig. Men man får ta sig samman. Känns skönt att jag lyckas uträtta någorlunda mycket innan jag däckade på soffan alldeles nu. Det måste vara rent och snyggt här. Vi får ju faktiskt besök av fastighetsskötaren idag som jag ska gnälla till mig nya tapeter och en fondvägg. Robert var inte riktigt på det men han vet inte sitt eget bästa.

Intrigerna tätnat i filmen och huvudrollen har ihop det med inte mindre än tre flickor samtidigt. Dessutom är den flickigaste flickan, Britt, dyrkad av hela plagens mannaskara och kastar sig naken i vattnet av upprördhet efter att de slagits om hennes gunst. The drama, the drama.

Men nu är det dags att göra frukost.

Igår fyllde jag år. Som hjärtegeten sa finns det saker kvar att upptäcka även om man fyller nitton. Som tex här om dagen då jag stod och väntade på vasa på att olof skulle dyka upp för en fika. Då kommer Rolf fram och säger hej, ger mig en kram och frågar vad jag gör nu förtiden. Bara kramen fick mig att tappa hakan, det är ju lix Rolf vi pratar om. Sedan berättade jag om min och felicias resa till vietnam/kambodja och han blev helt avundsjuk och craveade ett vykort. Jag var så nöjd. Att ha en Rolf som är avis på en, det är som att gud är avundsjuk.

Mtv står på igen och det handlar om flickor som deltar i skönhetstävlingar. Att överge vänner, köpa klänningar för 36 000 och att verkligen inte ha en hjärna. "Do you know who the vice president is?" "of course, like kennedy something".
Gods. Hur svårt kan det vara att prata i fem minuter om sig själv och le i i en balklänning? Jag blir så ledsen på världen ibland. Speciellt när den som är "bra" på intervjudelen inte vet vem condolezza rice är.

Jag borde egentligen röra mig hemmåt mot mölndal. Det vankas släktkalas imon och jag måste baka tusen kakor. Men egentligen är jag nog helt bakis. Robert sover fortfarande. Han kom hem ännu senare än mig igår, runt fem något. Wild and crazy.

"The bigger crown, the bigger victory. It depends on the crown. It has to be big"

Gårdagen var trevlig. Faktiskt. Även om jag verkligen var ledsen över att alla mina vänner hatar mig och inte ens svarar på mina sms om en liten förfest så räddade robert det med frukost på sängen och sång, sen en megalunch och biljetter till operan. Men hur som helst så träffade jag Felicia och drack te i vasaparken, åt glass med min mamma och kom hem till en lägenhet sm var fullproppad med presenter och folk. Surprize purprize. Dock var jag typ mest heartbroken och inte ens särskilt sugen på att festa. MEN det är inget en flaska aurora inte kan ändra på. Det blev ölspel och jag har aldrig och en massa allmänt mys. Lätt en skitrolig fest med så grymt bäst människor och precis lagom många för att alla skulle kunna vara med i samma lekar och samtal. Blir nog en fest till om två veckor som blir av samma kaliber, avskedspartey.

Haha, nu vann inte den fjantiga tjejen i programmet. Mest roligt.

Men nu kom robert upp ur sängen och jag vill inte sitta här och skriva då. Outa here

Nu blev det inte mycket skrivande på ett tag här. Men de senaste dagarna har jag uträttat stordåd såklart. Planerat med Felicia och har därmed hela Thailand och Kambodja klart. Efter det vilda raggmunksstekandet som tog plats i kortedalaköket dagen före gårdagen så är det nog det största stordådet.

Dagen idag började med mardrömmar. Det var död, ångest och vatten detta gången. Ackompanjerat av porcupine tree. Jag pratade med Mikael någon gång och han sa att man kan ta kontrollen över sina drömmar. Jag förstår överhuvudtaget bara inte hur det ska gå till. Fast han menade nog återkommande drömmar där man kan bryta förloppet.

Idag ska det iaf bli dans osv. Some asshaking. Måste tighten upp inför fredag då det blir balkanröj till ära av min födelse. Mest pythagoras som kommer över och olof och hannah. Min plan är att vi ska ha visualizerfest men det är bara felicia som stödjer mig i den idén. Vissa inser helt enkelt inte visualizerns storhet. Det är ju alla mönster och färger som någonsin existerat (och inte existerat) på en enda gång. Jag behöver inte ens vara påverkad för att fastna och stirra på den i flera minuter innan jag kommer på mig själv med att betee mig som om jag hade ett spädbarns nyfikenhet/intelligens. Gods.

Morbror Stellan frågade mig på jobbet häromdagen om jag hade en blogg. Jag blev mest förvånad och frågade hurså. Då sa han att kusin olof hade berättat om en blogg där jag hatade foppatofflor. Jag minns det inte alls men det låter ju helt sant för jag hatar verkligen foppatofflor. (Inget kan rättfärdiga användandet av dem, INGET. Det spelar ingen roll om man är sjuksköterska och går hela dagen, det är fortfarande inte okej.) Men jag kan inte minnas att jag broderat ut mitt hat på internet. Det blir till att undersöka på söndag då släkten kommer över och äter kakor. Ifall jag har en till blogg som är ännu hemligare än denna, som jag inte ens själv vet om.

Vädret idag inbjuder till fotografering och jag ska definitivt traska ut med kameran och leka i skogen. Fast det dröjer nog en liten stund för arbetslös som jag är så sitter jag ju bara framför datorn inte ens halvt påklädd och sysslar med dumheter som att skriva denna bloggen.

Men det är verkligen där där postorderkatalogshöst ute, lite för kallt kanske, men med en fantastisk sol och massor av löv som regnar ner. 

Nu åkte tvn på och Oprah berättar om hur jag ska bli mer spirituell. Det är som doktor Phil, han kan helt enkelt allt. Det spelar ingen roll vilket typ av problem, han löser allt. Nu kommer ett nytt program, Rachel ray. Hur många fula talkshower får det finnas. Rahel visar oss hur man lagar mat till sin man på alla hjärtans dag. Det är så man kan spy. Överdriver vi inte allting åt andra hållet idag? det är väl mannen som måste pråla som en påfågel och laga en tiorättersmiddag till oss kvinnor, eftersom allt annat ju är patriarkala sturkturer? Jag läste en artikel i gp för en månad sen om två genusstuderande i lund som skulle bo själva utan sina män och utan äktenskap och uppfostra varandras barn, eftersom om man levde med en man blev man alltid förtryckt. FÖR DET ÄR JU JÄMSTÄLLT ATT MANNEN INTE SKA FÅ BO MED SINA BARN. Jag hatar folk som läser genus och anser sig så jävla upplysta. Eller folk som anser sig så jävla upplysta överhuvudtaget.

Men nog med gnäll. Jag ska ut och fotografera.

För övrigt borde Tiger lou åka på en turné tycker jag.

Idag har jag som vanligt gjort tusen saker känns det som om. Köpt ett köksbord på ikea (ÄNTLIGEN) och ett datorbord som ser sådär roligt ut men är väldigt nödvändigt. Nu sitter jag och lyssnar på Arctic monkeys och skriver en rad innan jag fortsätter diska och städa. Tänkte ta mig för att bygga datorbord om jag orkar...eller. Ja det är inte ens en fråga för det ser ut som fan här och jag måste ha lite struktur snart innan jag goes madnessess.

Trots att det är tråkigt att sätta igång är det ganska mysigt att diska. Laga mat är värre. Det gör mig neurotisk. Jag tänker bara att det ska bli fel. Diska kan inte gå fel. Och det är skönt när det blir rent. A certain romance som de sjunger.

Jag tror att liksom allt annat så måste man börja censurera. Detta kommer faktiskt ändå bli min reseblogg senare (orka ha två) och jag kan inte skriva att min mamma luktar fisk (okej det gör hon inte men ändå, den typen av saker). Shetans nu kommer jag ihåg när jag skrev så till en kille på någons msn för länge sen och han blev så jävla arg. Arijana (vars msn det nog var) blev jätteorolig och jag fattade verkligen inte hur han kunde bli så arg. Jag menar pleases hur seriösa dissar går det att dra. Suck.

Men det går att köpa en seriös ryggsäck, vilket jag gjorde idag. Mamma betalade så jag fick den i födelsedagspresent. Den är på femtio liter vilket jag tyckte var mycket men när Scoutsara kom över sen fnös hon bara åt mig. Shoppade ett reseapotek också som blev grymt mycket mer seriöst eftersom jag fick det i present. Blir en ganska konstig födelsedag i år känns det som om. Inget riktigt firande direkt. MIn man som brukar vara av det seriösa slaget har inte ens verkat hemlig och alla säger bara "ha fest" men ingen verkar vara så seriös. Funderar ändå på att dra ut på fredag, eftersom jag ändå är seriös vanigtvis med födelsedagar. Annars så är det ju en anledning att få ordning här iaf. Fredag. Fullt möjligt.

Idag fick jag besök av kusinochjosefine. Jag var överallt och ingenstans och antagligen ganska dryg. Sara kom bort också och fick håret klippt. Jag tror inte att hon var så nöjd egentligen men hon sa inte nej så jag klippte på. För den delen ser mitt hår fuckass ut. Blir färgning på schemat innan fredag. Fredag, en bra dag och en bra anledning att shape up lite. Mmms.

Dessutom fick jag en kameraväska i födelsedagspresent så nu blir det kamera med överallt. Det blev en jävla lowepro iaf. Men de är ju ganska monopol och den var inte jätteful vilket var bra med tanke på hur kameraväskor ser ut, om man inte köper en crumpler för ungefär en miljon.

Nej suck det är dags att laga raggmunkar. Det ska bli mest spännande. Jag har aldrig ens försökt men det ska nog bli gott. Lite svensk husmanskost kan inte skada. MMM.

Idag var en sån där riktigt klädkatalogvädershöstdag som liksom får en att inse att det är så mycket vackert man tar för givet. Som moln. Eller löv. Former färger och annat vackert. Underbara tingestar. Vi åkte bil (som vanligt försenade, hur går det till?) mot Olsfors och Borås och sedan Annelund.

Jag var inte särskilt sleten med tanke på gårdagen då jag firade Åsas 18årsdag. Det var förfest i mölndal med underbarasara och trevligt löst folk (och ett PSYKEX). Sen drog vill till Gretas och jag spenderade halva kvällen med att sitta och muttra om hur fjantigt det är att vara lättpåverkad, dansa osv med en kille med dreads, eftersom jag bir ytlig på fyllan. Sedan spenderade jag resten av aftonen med att göra allt det där som jag svurit över och betedde mig alltmänt fjolligt. Men Gretas är väl the Place to be för såna saker om något. När Sara drog sig hemmåt kände jag inte för att stanna, trots att jag lurat dit Olof som, som vanligt, var allmänt osäker och borttappad. Jag kände ingen skuld utan sa hejdå till dreadsen och Åsa. När jag kom till spårvagnshållplatsen hade jag visst tappat Olof. Det bekom mig sådär och jag åkte hem och däckade.

Markadsdagen började i alla fall med mat som morfarmartin hade lagat. Jag tycker om Martin. Han är en söt liten farbror. Och liksom genuint intresserad av mig. Jag vet inte om jag smickrar mig själv när jag tycker att han pratar artigt med sina barnbarn och verkligen diskuterar med mig. Vi kan stå och prata hur länge som helst.

Sedan traskade vi bort till markanden. Det var massor av folk och då hade ändå de flesta gått. Bäst var 10kronorskorgarna där man hittar allt möjligt dumt och bra. Vi köpte en mopp, en korg till badrummet, saltkar osv osv. Vi behöver ju allt så det finns alltid tusen saker att köpa känns det som om. Köpte även en börs till Thailand för en 20a. Fett värt.

Fick även rastat kameran lite. Tog lite bilder i morfarmartins trädgård som såg ut som windowsbakgrunder. Men härligt att få leka lite. Wiiie. Har dock fortfarande inte döpt honom. Det blir en senare fråga. Kanske Che. Det lutar åt det hållet. Men det är inte självklart ännu. Hmmms.

Vi gick även ut i deras friggebod som hade blivit en ateljé åt Thea, morfarmartins framlidna mormorfru. Vi fick med oss några tavlor. Mannen min valde en tavla av en stubbe med sentimentalitetsvärde och jag plockade på mig två småtavlor i olja som var fruktansvärt fina. Sedan började vi prata om målning och jag sa att jag gillade att måla. Det slutade med att jag fick med mig penslar, ett stafli, dukar och alla Theas oljefärger hem, Så nu blir det måla av i lägenheten och jag riktigt myser när jag tänker på hur mycket kul det ska bli. Även om hela släkten är grymt mycket bättre och mer seriösa än mig när det gäller att måla, men det är bara att strunta i, de behöver inte se mina verk sen ändå.

När jag tvingat upp alla för lite släktfotografering och vi hade ätit tårta så var det dags att dra sig. Folk packade in sig i bilen och jag stod och sa hejdå till Martin. Vi pratade om årstiderna. Thea tyckte bäst om tidig vår sa han. På sommaren var allt så grönt. "Det såg bara ut som spenat brukade hon säga". Jag ville krama om honom innan vi åkte, men det blev inte så. De verkar inte ha den traditionen i familjen så det kändes mest konstigt.

Den storslagna planen för hemkomsten var att spela Zelda. Vi rådäckade i soffan efter att ha kollat igenom repbilderna. Jag ska redigera lite imon. Usch (jävla helvetes photoshop). Det blir så mycket. Imorgon är det Ikea, ryggsäcksshopping med mor, klippa håret på underbarasara och träffa kusinochjosefine. Hosianna vart tar tiden vägen.

Idag fick mannen min reda på att jag har en blogg. Han tvingade det ur mig. Jag undrar om han får för sig att läsa. Jag vet inte vad jag tycker om det egentligen. Visst får folk läsa, men jag vill inte veta vem som har läst. Jag tror jag har en besökare hittils eller något, vilket känns bra. Men jag vet inte. Min hjärna är full med öronvax (det är sant, jag dog när jag topsade mig innan, det var mest äckligt) och jag ska nana kudden. Over and out.

Man kunde ju undra hur lång tid det skulle bli innan det blev svampsoppa av alltihop. Varför skulle jag in och rensa min inkorg på mailen? Jag vet inte. Jag läste en av våra sista konversationer alldeles nyss. Jag hade mailat den till Felicia och Arijana så att de kunde svara att han var ett okänsligt as. Det var han inte. När jag läser det nu så ser jag visserligen saker han skriver som är onödiga och klumpiga men samtidigt kan jag inte hitta något som jag hade skrivit som hade varit bättre.

Det är klassikern, en sommarförälskelse som liksom inte gick över. Jag var för utflippad och våran relation byggde på att jag inte kände mig själv utan formades av vinden och var kär som en hund i hans uppenbarelse. Han hade inte varit bra för mig vet jag nu i efterhand, jag hade gått ner mig och inte tagit mig varken upp utan bara isolerats i en hemsk version av mig själv. Och jag hade inte varit bra för honom, det vet jag alldeles säkert. Jag och josefinen pratade om det förra veckan, att välja en partner är lika mycket att välja sig själv, en del av sig som den andra stimulerar och uppmanar att stärkas. De sidor han stärkte, var väl inte jag? Jag vet inte, det kanske bara är vad man intalar sig efteråt.

Dagen då jag mailar och säger förlåt och du är en bra människa, jag hatar dig inte, jag hatar bara den jag var, närmar sig. Det är inte idag, för även om jag inte får panikångest av att läsa mailet så känns det. Och policyn med allt sånt, gammalt och sorgefyllt, är att man hör av sig eller gör sig av med det när det inte känns något alls.

Det är otroligt att det tagit så lång tid. Jag kommer ihåg mitt helgoninlägg i dagboken som hette she´s moved on. Då det var sant, då det var bekräftat. Jag väntade tills jag var mer än säker. Att skriva det, att höra låten utan att ögonen tårades, att bara existera utan att ha det minsta ont i hjärtat var liberation/salvation/revelation. Allt på samma gång.

För jag var ändå livrädd när jag såg honom på hultsfred i år. Visst vinkade jag och log. Men helvete, jag vet ju redlös mer eller mindre. Sekunden då jag såg in i de där ögonen blev jag vettskrämd och flämtade allvarligt talat till. Det var inget han märkte av eftersom han var långt bort och inte ens hade sett mig. Men ändå.

Jag pratar mindre om det eftersom det mer och mer är en tid som passerat mig och är över. Jag vet ändå (egentligen, fasten jag aldrig skulle erkänna det) att sommaren 06 var den lyckligaste i mitt liv. Lugnet innan stormen. Eller nej, orkanens öga? Hur som helst jag Johannishus en oas för en stressad trött Linnea, som märkte att verklighetsflykt var det enda alternativet till sinneslugn. Ojoj vad det låter saknad. Det konstigaste (konstigaste? nej, inte konstigaste, det är fan på tiden) är att det inte är så. Det är över nu och jag saknar inte längre. Eller okej, vissa saker. Men det är det jag har minneslådan till. "Att minnas att allt faktiskt har varit bra och att allting dåligt inte varit mitt fel" som det hette när jag försökte förklara. Jag skrev en novell en gång som hette kofferten, som var en minneslåda. Det låg bara svampsaker i kofferten, lappar och sorbetlådor. Gudars skymning bara att tänka på det gör mig skakis. Hur mycket av mig är han inte grunden till ändå? Allt jag ville vara, på ett sätt. Jag vet jag vet jag vet att det är bra att jag inte fastnade där, vilket jag lätt kunde ha gjort, för att gå in i ett frhållande är att fastna på ett sätt, och därför får man vara noga med vart och vem man fastnar med. Men visst tänker man alltid om? Var det rätt i alla fall? En slump bara att han inte tog steget över linjen in i vårat förhållande?

Jag ska inte lägga så mycket vikt i det. Det är finska grisar på tv som vill lära mig geografi. På listan över livet (version 576) står utbildning på plastfabriken, jobbmässa med josefine och lite shopping med hannah. Kanske hinner jag hem till fadersbesöket som min man får av den biologiska pappan. Men men. Jag har hört att klä på sig är en bra idé.

In absurdia. Sitter framför mtv och tittar på reklam eller pimp my ride eller något annat dumt. Mannen min hade lagat mat åt sitt mensmonster när hon kom hem och satt med mig framför tvn och klankade ner på alla tjejerna i topmodel och sa hur mycket snyggare och finare än dem jag var, Löjligt på ett sätt men det gjorde mig lite gladare. Jag trodde han skulle vara kinkig eftersom jag rymt till kusinaxel utan att berätta något men det är på något sätt alltid så att när jag är som ynkligast så har han alltid gjort sig till lite extra.

Nervösa sammanbrott verkar vara trenden för jag bröt ihop ikväll igen. Jag vet inte var det är. Det är som när min man kom hem från europaturnén med Avatar i februari. Jag var egentligen mest irriterad på honom men samma sekund som han kom in på mitt rum så började jag storböla och krama sönder honom. Att vara distansierad till sina känslor är en försvarsmekanism som jag tillämpar ofta och väl, men nu när det har kommit till den punkten att jag bara ligger och gråter utan att ens fatta varför när jag tänker efter så vet jag inte riktigt om jag vill vara med längre. Detta är dumt, även om det inte är någon som läser denna bloggen så borde jag inte skriva ut allt sånt här. Jag vet inte.

kusinaxelbesöket var trevligt. Jag fick te och kakor och fotografera hans mysiga katter lite. Han väntade dambesök vilket ledde oss in på känsloprat. På något sätt känns det lite konstigt att prata sånt med både kusinaxel och kusingustav, för vi har väl inte den relationen (egentligen?) men när man väl kommer in på det förstår vi varandra. Riktigt bra faktiskt.

Mest konstig stämning blev det när kusinaxel frågade mig om hur det står till mellan lillebror och far. Jag fnös bara "Vadå hur står det till?". Vissa saker kommer så spontant. Lögner är väldigt spontant för mig, jag ljuger oftare än vad jag tror de flesta i min omgivning inser och jag gör det ibland utan att jag ens tänker på det. Det viktiga med en lögn är att den kommer direkt utan tvekan. Det är a och o i lögnarens skola. Spontanitet likamedtecken naturlighet. Detta svaret kom på samma sätt.

Jag vet inte om jag har berättat det för någon, eller om alla som ens var där vet vad som hände den natten, om ens jag gör det. Pappas femtioårsfest. Storebror och kusingustav hjälpte mig att smuggla ut sprit från garagebaren som jag hällde i petflaskor för att sedan dricka under mitt första hultsfred. Lillebror drog in mig på sitt rum och erkände gråtandes att han hatade far. Tydligen hade de bråkat, kanske handgripligen, det var flera år sen något sådant hände mig men jag vet inte hur det var med lillebror. Hursomhelst hulkade han fram att det pågått länge, han skulle flytta, fosterhem eller separation mellan mor och far och han ville inte att jag skulle hata honom. Han grät jag grät vi grät tills vi skakade och jag lyckades lugna ner honom och om jag minns rätt kom någon in och tog honom ut, kanske mor, troligtvis. Jag spelade lugn och gick in till mitt rum, la mig på golvet och fick ett anfall. Som tur var D där, låg och sov i sängen och lyckades lugna ner mig så pass att jag somnade. När jag gick i kyrkan istället för hos psykologen någon år senare pratade vi om vad jag fick förändra med mitt liv. Jag rabblade upp alla jag kände och allt jag ville göra gör dem. Han frågade vem som skulle ta hand om mig när jag tog hand om alla andra. Jag blev ett frågetecken. Men det är inte sant, för jag lyckas inte ta hand om alla andra och det är väl det som krossat mig under det senaste året. Jag har gett upp om att ens försöka klara det, och tvärt om kanske förväntat mig något tillbaka efter att ha släpat flera människor på ryggen under lång tid. Men det kom inget tillbaka, inte så mycket som ett telefonsamtal. Jag har nog blivit tystare än vad jag var, blir alla det när de blir äldre? Man liksom ger upp om att skrika om allt det där som man bryr sig om eller bara måste säga när man inser att ingen egentligen lyssnar.

Med tanke på vilket offer för mina känslor jag varit innan så kan man kalla mig...kall. Lite som Göteborgsvintern i år. Sådär överraskande och man liksom väntar sig en solstråle genom löven på skogsvägen till spårvagnshållplatsen. Men jag har inte sett skymten av den ännu.

Mtv visar mig ett program om en tjej som heter tila som är bisexuell och som ska välja en av tjugo killar och tjugo tjejer. Hon är en jävla hora och strular med hälften av dem under den första uttagningsscenen. Det är tydligen så det ska gå till.

Men jag tänker inte fastna här med en Olof i msnrutan som undrar hur det känns att vara känslig. Det låter så fint när han säger det. Känslig. Som om det är något skört och vackert att gråta utan anledning och tänka på ett trasigt liv. Jag är en bortskämd liten flicka. Men jag lever inte i någon romantiserad 1800-talsfilm där det är sött att må dåligt. Idag är det inte funktionellt. Ingen kommer att gifta sig med mig sådär flådigt så att jag kan leva i ett hus på landet och sitta där i mina klänningar, dricka te, vara sinnessjuk och skriva böcker.

Jag har varit inne på en massa modellsidor och tittat på hur man ska se ut. Det är rätt roligt. Leker alla flickor med tanken att leva på sitt utseende? Fan det hade varit gött. Men skammen över att gå och ställa sig i kö i nordstan den 24:e hade jag aldrig pallat med. Jag vill halka in lite i en livsbana på ett bananskal känns det som om. Kan inte något fantastiskt bara komma över mig och liksom visa för mig vad jag ska göra med mitt liv? Eller så lever vi i verkligheten hjärtat och inser att man ska bestämma sig och skaffa sig en utbildning, eller iaf ett mål med livet. Jag vet inte. Jag kanske går dit iaf. Bara för att prova. Det hade varit en rolig grej om inte annat. Trots att jag vet att jag aldrig kommer bli något sånt.

Men fan det gäller att satsa. Jag ska bara komma på något att satsa på först.

Gårdagen gick relativt mycket som på räls. Jag behövde visserligen vänta i en timme och en kvart för att få mitt jävla twinrix och dessutom la de på 150kr för att jag pratade med en läkare i fem minuter. Men men jag hade ju moraliskt stöd med mig i form av josefine som satt och gnällde med mig i väntrummet. Vi lästa inredningstidningar och jag insåg att jag nog kommer vara minst femtio innan jag lyckas få ett hus/en lägenhet som är tjusigt inredd. Nu är det mest ett hopkok av gratis möbler. Dessutom måste jag ju skaffa en spinnrock att hänga mina kläder på, och det blir nog 30 års övertalning innan min man går med på det.

Sprutan gick bra iaf. Känns alltid dumt att få vänta på något i en och en halv timme som tar tre sek. Fick en folder om vad man ska ha med sig i sitt lilla "apotek" också av tanten med sprutan. Jag hade inte alls tänk på det och blev glad. Jag kanske borde börja tänka på lite vad man ska packa ner. Känns rätt dags.

Idag var dessutom dieter på bråkhumör så han hade tagit bort alla mina vietnamadresser där resetips stod. Lagom irriterande. Kombinerat med allt blod som inte sipprar utan snarare forsar ut ur min kropp just nu så blev detta inte särskilt väl mottaget.

Highlight igår var att Storbror kom över. Han gick den oguidade turen precis som de flesta fått göra och sa det som de flesta har sagt ("härliga fönster", "vilken stor balkong", "fräscha tapeter ändå" osv). Han fick brownies med glass som jag och Josefinen rört ihop i söndags. Jag hade förväntat mig något riktigt kladdigt och gott men de smakade i stort sett som en kladdkaka. Rutiga kokboken sjönk ett snäpp i min dyrkan.

Natten var jobbigare än på länge igår. Den började med en gråtattack helt utan anledning och när min man väl lyckats lugna ner mig så pass att jag kunde somna så dröjde det inte länge innan jag vaknade och gnydde och kastade mig av mardrömmar. Jag kommer inte ihåg vad det var jag drömde längre, bara den jag vaknade av nu imorse. Vi körde upp för Frejagatan borta i Mölndal. Lillebror övningskörde och mor satt bredvid. På gatan stod Axelkusin och Storbror och ville in i bilen men han körde förbi dem hela tiden. Han körde upp, backade ner men lyckades aldrig liksom stanna vid dem. De sprang efter bilen som idioter upp och ner för gatan som var ganska lång. Det regnade och Lillebror skrek att han inte visste hur man bromsade. Jag som suttit och sagt åt honom att stanna femtio gånger vid det här laget tjöt "PEDALEN I MITTEN DITT MIFFO" varpå han tryckte ner den allt vad han kunde och vi fick jordens sladd. Vi sladdade runt runt in i minst 4bilar och 10pers. När bilden tillslut stannade hade allting på hela gatan stannat. Jag visste att folk hade dött, att många vad skadade. Lillebror satt helt apatisk. Han visste också. Ingen sa något och jag gick ut ur bilen och sa till bror "Vi byter". Han gick och satte sig i baksätet och sedan märkte jag att bromsen inte tog över huvud taget när jag skulle starta. Sen vaknade jag.

Jag vet inte varför egentligen, den var inte lika hemsk som de andra brukar vara där det alltid är jag som är anledningen till att folk dör, eller mår dåligt. Men det gjorde ont i hela kroppen att se honom må så och jag skakade när jag vaknade. Min man sa innan på kvällen att han skulle ringa hem och se efter så jag inte gjorde något idag. Det kanske är lika bra. Jag vet inte. Egentligen ska jag hem till kusinaxel idag men jag vet inte om jag orkar. Det kanske är bra att få lite sällskap men jag vet inte alls om jag känner för det. Jag känner inte för att dansa heller egentligen men jag kommer att göra det. Jag vill inte vara på väg in i "Jag känner inte för" med allt igen men samtidigt så orkar jag inte göra saker jag inte vill längre.

Jag ska ta mig för något konstruktivt och inte tänka så mycket. Det brukar vara en bra medicin.

Och en ny dag grydde över Göteborg med sin vinterkyla. Vi pratade om det igår efter dansen, att årstiderna har adhd nu för tiden och helt enkelt inte gör som man eller någon vill. Olof min vän från norr pratade om hur törstig man blir av att bo i Göteborg när vi fikade på java (tragiskt men såklart sant) förra veckan-isch. Han hävdade att han drack som en häst eftersom luften var så salt. Jag vet inte det, men de säger att det ska vara en annan sorts kyla här, med kusten som öppnar mot atlanten osv. Det var iaf vidrigt kallt igår när jag och hannah the love traskade hem från dansen. Vi hade just haft danssession med Veera där vi skulle dansa med en papplåda, yogamatta, stor röd boll, stickkontakt, tejprulle och rullstol. Det kan ha varit det mest utflippade världen någonsin skådat och jag längtar tills jag får se filmen på det hela som Veeras vän Kia spelade in med sin enorma kamera.

Rullstolen kom till Mölndal med Iris som är Veeras halvförlamade dansvännina från Madrid. Hon är i Göteborg som en del av deras sammarbete och gör ungefär femtio miljoner föreställningar eftersom hon är väldigt duktig med tanke på att hon sitter i rullstol. Vi hade även en improvisationsbit två och två där man skulle ha mycket kroppskontakt. Iris var helt brutal. Hon slängde med mig som en trasa och visste precis vart hon ville ha mig. Jag blev grymt förvånad första gången hon tryckte ner mig i golvet eftersom hon är väldigt liten och tunn, men stark som en spansk tjur tydligen.

Förövrigt spyr jag hat mot kulturskolan efter årets kulturnatta och deras möte med kommunalpolitikerna när de inte ens nämnde vår dansgrupp, svank. De är en Musikskola i ordets fulla bemärkelse vad för prefix de än lägger på och jag tror inte att vi kommer finnas kvar hos dem mycket längre.

Sedan blev det att övningsköra genom nattstaden Göteborg med mamma hem till lägenheten. Som vanligt glömde jag att blinka ungefär tusen gånger eftersom jag friskt babblade på om allt som händer i mitt spännande liv. Jag vet inte om vi pratade så mycket ens när jag bodde med henne men det är ändå viktigt för mig. Mamma är viktig. Många andra också men hon är väldigt viktig. Hon är ju min uppfostran och i stort sett min barndom. Hon är alla sena kvällar på dagis och hon är all köttfärslimpa och makaroner (som hon kokade till mig för att hon visste att jag inte gillade potatis). Hon är alla de kalla nvembermornarna då jag stod i overall på stenen som sedan täcktes med en träveranda utanför det gamla huset och lyssnade på motorvägen som är det enda som hörs så tidigt i Mölndal medans hon klädde på John. Hon är min humor och min grova mun och det känns viktigt att veta saker om henne. På något vänster blir det nästan som om man inte känner människorna man bor med. Ens familj är så statisk och lära kännaprocessen kommer helt i skymundan. Jag vet inte. Det är väl lika sant för mig som att det inte är det för massa andra antar jag.

På listan idag står i alla fall att vaccinera mig lite lagom mot allt farligt som finns i Asien, läsa på lite om vietnam (en resplan hade nog varit på sin plats faktiskt med tanke på att man borde ta och söka visum, erhm), packa upp, göra en potatisgratäng, få bror på besök och träffa Josefinen. Goshes. Men helt genomförbart.

Förresten hände konstigaste saken igår. Ex skrev till mig, inte allihopa men D. Jag vet inte varför det kändes konstigt så eftersom vi har en väldigt vänskaplig relation med tanke på bakgrunden. Det är väl mest att det kommer blixtar i huvudet, allt från att bli fotoraferad under ett blommande körsbärsträd av hans mamma till att gråta på Redbergs kyrkogård på kusinens 20-årsfest. Det är så mycket som man glömmer, hur jävla nyanserade upplevelser är och vilket hormonmongo jag var på den tiden, vilket gav livet fem extra dimensioner av depression och ångest. Men allting verkar alltid bättre, eller iaf inte fullt så illa, när man tänker på det i efterhand. Någon sorts skyddsmekanism för att man inte ska ta livet av sig av alla minnen man har antagligen.

Nae nu ska jag ta tag i dagen och börja med att laga frukost och lyssna på Dubmood.

Och varför man har fula grodor utanför sin ytterdörr, som mina före detta grannar borta i Mölndal, är helt enkelt att man har dålig smak. Jag tänkte på det länge och kunde faktiskt inte komma på någon annan anledning, kanske för att man har fått dem i present, men då ställer man dem väl bakom huset? Det finns ingen rim och reson.

Jag vet inte riktigt vad det här är för en dum idé men jag har faktiskt inget ordbehandlingsprogram och behöver lite struktur på mitt liv. Förhoppningsvis är inte detta något som väcker uppseende ändå.

Jag är arbetslös och studerar ingenting. Ändå känns det som om det pågår tusen saker i mitt huvud/ liv / whatever. Men det blir så mycket när man ska resa bort till asien med den bästa av hjärtegetter, packa upp sina skamligt många ägodelar i lägenheten, försöka tigga till sig lite jobb på snusdosefabriken och redigera bilder på repet från helgen där jag fotade min mans nya band, Snorting Maradonas. Det värsta med alla dessa otyg till göromål är att jag måste lära mig jävla photoshop vilket känns som att trycka upp en potatis i näsan, ungefär. Min mor hade sagt att jag är dum i huvudet och tar mig för alldeles för många saker. Det är nog sant, fast inte egentligen, utan bara lite. Jag har blivit slö som en häst av att jobba ihjäl mig hela sommaren och sedan krascha som röda baronen i min slitna skinnsoffa.

Det finns ett liv efter Schillerska, definitivt. Jag saknar inte ens att åka bussen dit varje dag, sitta på lektion och för det mesta fundera över varför jag behöver veta vilken hårfärg Gustav Vasas son Erik hade eller vad Ejvind Johnsson tyckte om sin uppväxt. Och jag är ändå okrönt drottning i onödigt vetande. Om man tänker sig studenten som maxpunkt borde det följa en nedåtgående kurva, vilket jag inte vet om jag kan hålla med om, eller jo, flertalsekvationen som kallas mitt liv gick väl bitvis ner i sommar då jag sa upp mitt liv och jobbade idiotiskt mycket som maskinoperatör. Men definitivt upp när jag flyttade till verkligheten där maten är för jävla dyr, bokade resan till långtbortistan och skaffade mig drömmen canon eos 450D (mitt livs kärlek? kan vara så).

Ja, livet låter väl mest amazing grace, men som halva pythagoras vänner, skolföreningen som aldrig dör trots skolgången ligger i graven, konstaterade under en bokstavskexfika förra veckan; man blir aldrig nöjd ändå.

Jag vet inte riktigt vad jag tänker mig med det här, men förhoppningsvis kommer klarhet och struktur att dyka upp efterhand. Det brukar bli så (NOT) och om inte så är det väl nog så trevligt att så använda tagentbordet på Deiter som också behöver stimuleras.