factnotfiction

Man kunde ju undra hur lång tid det skulle bli innan det blev svampsoppa av alltihop. Varför skulle jag in och rensa min inkorg på mailen? Jag vet inte. Jag läste en av våra sista konversationer alldeles nyss. Jag hade mailat den till Felicia och Arijana så att de kunde svara att han var ett okänsligt as. Det var han inte. När jag läser det nu så ser jag visserligen saker han skriver som är onödiga och klumpiga men samtidigt kan jag inte hitta något som jag hade skrivit som hade varit bättre.

Det är klassikern, en sommarförälskelse som liksom inte gick över. Jag var för utflippad och våran relation byggde på att jag inte kände mig själv utan formades av vinden och var kär som en hund i hans uppenbarelse. Han hade inte varit bra för mig vet jag nu i efterhand, jag hade gått ner mig och inte tagit mig varken upp utan bara isolerats i en hemsk version av mig själv. Och jag hade inte varit bra för honom, det vet jag alldeles säkert. Jag och josefinen pratade om det förra veckan, att välja en partner är lika mycket att välja sig själv, en del av sig som den andra stimulerar och uppmanar att stärkas. De sidor han stärkte, var väl inte jag? Jag vet inte, det kanske bara är vad man intalar sig efteråt.

Dagen då jag mailar och säger förlåt och du är en bra människa, jag hatar dig inte, jag hatar bara den jag var, närmar sig. Det är inte idag, för även om jag inte får panikångest av att läsa mailet så känns det. Och policyn med allt sånt, gammalt och sorgefyllt, är att man hör av sig eller gör sig av med det när det inte känns något alls.

Det är otroligt att det tagit så lång tid. Jag kommer ihåg mitt helgoninlägg i dagboken som hette she´s moved on. Då det var sant, då det var bekräftat. Jag väntade tills jag var mer än säker. Att skriva det, att höra låten utan att ögonen tårades, att bara existera utan att ha det minsta ont i hjärtat var liberation/salvation/revelation. Allt på samma gång.

För jag var ändå livrädd när jag såg honom på hultsfred i år. Visst vinkade jag och log. Men helvete, jag vet ju redlös mer eller mindre. Sekunden då jag såg in i de där ögonen blev jag vettskrämd och flämtade allvarligt talat till. Det var inget han märkte av eftersom han var långt bort och inte ens hade sett mig. Men ändå.

Jag pratar mindre om det eftersom det mer och mer är en tid som passerat mig och är över. Jag vet ändå (egentligen, fasten jag aldrig skulle erkänna det) att sommaren 06 var den lyckligaste i mitt liv. Lugnet innan stormen. Eller nej, orkanens öga? Hur som helst jag Johannishus en oas för en stressad trött Linnea, som märkte att verklighetsflykt var det enda alternativet till sinneslugn. Ojoj vad det låter saknad. Det konstigaste (konstigaste? nej, inte konstigaste, det är fan på tiden) är att det inte är så. Det är över nu och jag saknar inte längre. Eller okej, vissa saker. Men det är det jag har minneslådan till. "Att minnas att allt faktiskt har varit bra och att allting dåligt inte varit mitt fel" som det hette när jag försökte förklara. Jag skrev en novell en gång som hette kofferten, som var en minneslåda. Det låg bara svampsaker i kofferten, lappar och sorbetlådor. Gudars skymning bara att tänka på det gör mig skakis. Hur mycket av mig är han inte grunden till ändå? Allt jag ville vara, på ett sätt. Jag vet jag vet jag vet att det är bra att jag inte fastnade där, vilket jag lätt kunde ha gjort, för att gå in i ett frhållande är att fastna på ett sätt, och därför får man vara noga med vart och vem man fastnar med. Men visst tänker man alltid om? Var det rätt i alla fall? En slump bara att han inte tog steget över linjen in i vårat förhållande?

Jag ska inte lägga så mycket vikt i det. Det är finska grisar på tv som vill lära mig geografi. På listan över livet (version 576) står utbildning på plastfabriken, jobbmässa med josefine och lite shopping med hannah. Kanske hinner jag hem till fadersbesöket som min man får av den biologiska pappan. Men men. Jag har hört att klä på sig är en bra idé.