factnotfiction

In absurdia. Sitter framför mtv och tittar på reklam eller pimp my ride eller något annat dumt. Mannen min hade lagat mat åt sitt mensmonster när hon kom hem och satt med mig framför tvn och klankade ner på alla tjejerna i topmodel och sa hur mycket snyggare och finare än dem jag var, Löjligt på ett sätt men det gjorde mig lite gladare. Jag trodde han skulle vara kinkig eftersom jag rymt till kusinaxel utan att berätta något men det är på något sätt alltid så att när jag är som ynkligast så har han alltid gjort sig till lite extra.

Nervösa sammanbrott verkar vara trenden för jag bröt ihop ikväll igen. Jag vet inte var det är. Det är som när min man kom hem från europaturnén med Avatar i februari. Jag var egentligen mest irriterad på honom men samma sekund som han kom in på mitt rum så började jag storböla och krama sönder honom. Att vara distansierad till sina känslor är en försvarsmekanism som jag tillämpar ofta och väl, men nu när det har kommit till den punkten att jag bara ligger och gråter utan att ens fatta varför när jag tänker efter så vet jag inte riktigt om jag vill vara med längre. Detta är dumt, även om det inte är någon som läser denna bloggen så borde jag inte skriva ut allt sånt här. Jag vet inte.

kusinaxelbesöket var trevligt. Jag fick te och kakor och fotografera hans mysiga katter lite. Han väntade dambesök vilket ledde oss in på känsloprat. På något sätt känns det lite konstigt att prata sånt med både kusinaxel och kusingustav, för vi har väl inte den relationen (egentligen?) men när man väl kommer in på det förstår vi varandra. Riktigt bra faktiskt.

Mest konstig stämning blev det när kusinaxel frågade mig om hur det står till mellan lillebror och far. Jag fnös bara "Vadå hur står det till?". Vissa saker kommer så spontant. Lögner är väldigt spontant för mig, jag ljuger oftare än vad jag tror de flesta i min omgivning inser och jag gör det ibland utan att jag ens tänker på det. Det viktiga med en lögn är att den kommer direkt utan tvekan. Det är a och o i lögnarens skola. Spontanitet likamedtecken naturlighet. Detta svaret kom på samma sätt.

Jag vet inte om jag har berättat det för någon, eller om alla som ens var där vet vad som hände den natten, om ens jag gör det. Pappas femtioårsfest. Storebror och kusingustav hjälpte mig att smuggla ut sprit från garagebaren som jag hällde i petflaskor för att sedan dricka under mitt första hultsfred. Lillebror drog in mig på sitt rum och erkände gråtandes att han hatade far. Tydligen hade de bråkat, kanske handgripligen, det var flera år sen något sådant hände mig men jag vet inte hur det var med lillebror. Hursomhelst hulkade han fram att det pågått länge, han skulle flytta, fosterhem eller separation mellan mor och far och han ville inte att jag skulle hata honom. Han grät jag grät vi grät tills vi skakade och jag lyckades lugna ner honom och om jag minns rätt kom någon in och tog honom ut, kanske mor, troligtvis. Jag spelade lugn och gick in till mitt rum, la mig på golvet och fick ett anfall. Som tur var D där, låg och sov i sängen och lyckades lugna ner mig så pass att jag somnade. När jag gick i kyrkan istället för hos psykologen någon år senare pratade vi om vad jag fick förändra med mitt liv. Jag rabblade upp alla jag kände och allt jag ville göra gör dem. Han frågade vem som skulle ta hand om mig när jag tog hand om alla andra. Jag blev ett frågetecken. Men det är inte sant, för jag lyckas inte ta hand om alla andra och det är väl det som krossat mig under det senaste året. Jag har gett upp om att ens försöka klara det, och tvärt om kanske förväntat mig något tillbaka efter att ha släpat flera människor på ryggen under lång tid. Men det kom inget tillbaka, inte så mycket som ett telefonsamtal. Jag har nog blivit tystare än vad jag var, blir alla det när de blir äldre? Man liksom ger upp om att skrika om allt det där som man bryr sig om eller bara måste säga när man inser att ingen egentligen lyssnar.

Med tanke på vilket offer för mina känslor jag varit innan så kan man kalla mig...kall. Lite som Göteborgsvintern i år. Sådär överraskande och man liksom väntar sig en solstråle genom löven på skogsvägen till spårvagnshållplatsen. Men jag har inte sett skymten av den ännu.

Mtv visar mig ett program om en tjej som heter tila som är bisexuell och som ska välja en av tjugo killar och tjugo tjejer. Hon är en jävla hora och strular med hälften av dem under den första uttagningsscenen. Det är tydligen så det ska gå till.

Men jag tänker inte fastna här med en Olof i msnrutan som undrar hur det känns att vara känslig. Det låter så fint när han säger det. Känslig. Som om det är något skört och vackert att gråta utan anledning och tänka på ett trasigt liv. Jag är en bortskämd liten flicka. Men jag lever inte i någon romantiserad 1800-talsfilm där det är sött att må dåligt. Idag är det inte funktionellt. Ingen kommer att gifta sig med mig sådär flådigt så att jag kan leva i ett hus på landet och sitta där i mina klänningar, dricka te, vara sinnessjuk och skriva böcker.

Jag har varit inne på en massa modellsidor och tittat på hur man ska se ut. Det är rätt roligt. Leker alla flickor med tanken att leva på sitt utseende? Fan det hade varit gött. Men skammen över att gå och ställa sig i kö i nordstan den 24:e hade jag aldrig pallat med. Jag vill halka in lite i en livsbana på ett bananskal känns det som om. Kan inte något fantastiskt bara komma över mig och liksom visa för mig vad jag ska göra med mitt liv? Eller så lever vi i verkligheten hjärtat och inser att man ska bestämma sig och skaffa sig en utbildning, eller iaf ett mål med livet. Jag vet inte. Jag kanske går dit iaf. Bara för att prova. Det hade varit en rolig grej om inte annat. Trots att jag vet att jag aldrig kommer bli något sånt.

Men fan det gäller att satsa. Jag ska bara komma på något att satsa på först.