Ett opassande namn på en opassande företeelse
Jag vet inte riktigt vad det här är för en dum idé men jag har faktiskt inget ordbehandlingsprogram och behöver lite struktur på mitt liv. Förhoppningsvis är inte detta något som väcker uppseende ändå.
Jag är arbetslös och studerar ingenting. Ändå känns det som om det pågår tusen saker i mitt huvud/ liv / whatever. Men det blir så mycket när man ska resa bort till asien med den bästa av hjärtegetter, packa upp sina skamligt många ägodelar i lägenheten, försöka tigga till sig lite jobb på snusdosefabriken och redigera bilder på repet från helgen där jag fotade min mans nya band, Snorting Maradonas. Det värsta med alla dessa otyg till göromål är att jag måste lära mig jävla photoshop vilket känns som att trycka upp en potatis i näsan, ungefär. Min mor hade sagt att jag är dum i huvudet och tar mig för alldeles för många saker. Det är nog sant, fast inte egentligen, utan bara lite. Jag har blivit slö som en häst av att jobba ihjäl mig hela sommaren och sedan krascha som röda baronen i min slitna skinnsoffa.
Det finns ett liv efter Schillerska, definitivt. Jag saknar inte ens att åka bussen dit varje dag, sitta på lektion och för det mesta fundera över varför jag behöver veta vilken hårfärg Gustav Vasas son Erik hade eller vad Ejvind Johnsson tyckte om sin uppväxt. Och jag är ändå okrönt drottning i onödigt vetande. Om man tänker sig studenten som maxpunkt borde det följa en nedåtgående kurva, vilket jag inte vet om jag kan hålla med om, eller jo, flertalsekvationen som kallas mitt liv gick väl bitvis ner i sommar då jag sa upp mitt liv och jobbade idiotiskt mycket som maskinoperatör. Men definitivt upp när jag flyttade till verkligheten där maten är för jävla dyr, bokade resan till långtbortistan och skaffade mig drömmen canon eos 450D (mitt livs kärlek? kan vara så).
Ja, livet låter väl mest amazing grace, men som halva pythagoras vänner, skolföreningen som aldrig dör trots skolgången ligger i graven, konstaterade under en bokstavskexfika förra veckan; man blir aldrig nöjd ändå.
Jag vet inte riktigt vad jag tänker mig med det här, men förhoppningsvis kommer klarhet och struktur att dyka upp efterhand. Det brukar bli så (NOT) och om inte så är det väl nog så trevligt att så använda tagentbordet på Deiter som också behöver stimuleras.
Jag är arbetslös och studerar ingenting. Ändå känns det som om det pågår tusen saker i mitt huvud/ liv / whatever. Men det blir så mycket när man ska resa bort till asien med den bästa av hjärtegetter, packa upp sina skamligt många ägodelar i lägenheten, försöka tigga till sig lite jobb på snusdosefabriken och redigera bilder på repet från helgen där jag fotade min mans nya band, Snorting Maradonas. Det värsta med alla dessa otyg till göromål är att jag måste lära mig jävla photoshop vilket känns som att trycka upp en potatis i näsan, ungefär. Min mor hade sagt att jag är dum i huvudet och tar mig för alldeles för många saker. Det är nog sant, fast inte egentligen, utan bara lite. Jag har blivit slö som en häst av att jobba ihjäl mig hela sommaren och sedan krascha som röda baronen i min slitna skinnsoffa.
Det finns ett liv efter Schillerska, definitivt. Jag saknar inte ens att åka bussen dit varje dag, sitta på lektion och för det mesta fundera över varför jag behöver veta vilken hårfärg Gustav Vasas son Erik hade eller vad Ejvind Johnsson tyckte om sin uppväxt. Och jag är ändå okrönt drottning i onödigt vetande. Om man tänker sig studenten som maxpunkt borde det följa en nedåtgående kurva, vilket jag inte vet om jag kan hålla med om, eller jo, flertalsekvationen som kallas mitt liv gick väl bitvis ner i sommar då jag sa upp mitt liv och jobbade idiotiskt mycket som maskinoperatör. Men definitivt upp när jag flyttade till verkligheten där maten är för jävla dyr, bokade resan till långtbortistan och skaffade mig drömmen canon eos 450D (mitt livs kärlek? kan vara så).
Ja, livet låter väl mest amazing grace, men som halva pythagoras vänner, skolföreningen som aldrig dör trots skolgången ligger i graven, konstaterade under en bokstavskexfika förra veckan; man blir aldrig nöjd ändå.
Jag vet inte riktigt vad jag tänker mig med det här, men förhoppningsvis kommer klarhet och struktur att dyka upp efterhand. Det brukar bli så (NOT) och om inte så är det väl nog så trevligt att så använda tagentbordet på Deiter som också behöver stimuleras.
Kommentarer
Trackback
