Mardrömmar
Gårdagen gick relativt mycket som på räls. Jag behövde visserligen vänta i en timme och en kvart för att få mitt jävla twinrix och dessutom la de på 150kr för att jag pratade med en läkare i fem minuter. Men men jag hade ju moraliskt stöd med mig i form av josefine som satt och gnällde med mig i väntrummet. Vi lästa inredningstidningar och jag insåg att jag nog kommer vara minst femtio innan jag lyckas få ett hus/en lägenhet som är tjusigt inredd. Nu är det mest ett hopkok av gratis möbler. Dessutom måste jag ju skaffa en spinnrock att hänga mina kläder på, och det blir nog 30 års övertalning innan min man går med på det.
Sprutan gick bra iaf. Känns alltid dumt att få vänta på något i en och en halv timme som tar tre sek. Fick en folder om vad man ska ha med sig i sitt lilla "apotek" också av tanten med sprutan. Jag hade inte alls tänk på det och blev glad. Jag kanske borde börja tänka på lite vad man ska packa ner. Känns rätt dags.
Idag var dessutom dieter på bråkhumör så han hade tagit bort alla mina vietnamadresser där resetips stod. Lagom irriterande. Kombinerat med allt blod som inte sipprar utan snarare forsar ut ur min kropp just nu så blev detta inte särskilt väl mottaget.
Highlight igår var att Storbror kom över. Han gick den oguidade turen precis som de flesta fått göra och sa det som de flesta har sagt ("härliga fönster", "vilken stor balkong", "fräscha tapeter ändå" osv). Han fick brownies med glass som jag och Josefinen rört ihop i söndags. Jag hade förväntat mig något riktigt kladdigt och gott men de smakade i stort sett som en kladdkaka. Rutiga kokboken sjönk ett snäpp i min dyrkan.
Natten var jobbigare än på länge igår. Den började med en gråtattack helt utan anledning och när min man väl lyckats lugna ner mig så pass att jag kunde somna så dröjde det inte länge innan jag vaknade och gnydde och kastade mig av mardrömmar. Jag kommer inte ihåg vad det var jag drömde längre, bara den jag vaknade av nu imorse. Vi körde upp för Frejagatan borta i Mölndal. Lillebror övningskörde och mor satt bredvid. På gatan stod Axelkusin och Storbror och ville in i bilen men han körde förbi dem hela tiden. Han körde upp, backade ner men lyckades aldrig liksom stanna vid dem. De sprang efter bilen som idioter upp och ner för gatan som var ganska lång. Det regnade och Lillebror skrek att han inte visste hur man bromsade. Jag som suttit och sagt åt honom att stanna femtio gånger vid det här laget tjöt "PEDALEN I MITTEN DITT MIFFO" varpå han tryckte ner den allt vad han kunde och vi fick jordens sladd. Vi sladdade runt runt in i minst 4bilar och 10pers. När bilden tillslut stannade hade allting på hela gatan stannat. Jag visste att folk hade dött, att många vad skadade. Lillebror satt helt apatisk. Han visste också. Ingen sa något och jag gick ut ur bilen och sa till bror "Vi byter". Han gick och satte sig i baksätet och sedan märkte jag att bromsen inte tog över huvud taget när jag skulle starta. Sen vaknade jag.
Jag vet inte varför egentligen, den var inte lika hemsk som de andra brukar vara där det alltid är jag som är anledningen till att folk dör, eller mår dåligt. Men det gjorde ont i hela kroppen att se honom må så och jag skakade när jag vaknade. Min man sa innan på kvällen att han skulle ringa hem och se efter så jag inte gjorde något idag. Det kanske är lika bra. Jag vet inte. Egentligen ska jag hem till kusinaxel idag men jag vet inte om jag orkar. Det kanske är bra att få lite sällskap men jag vet inte alls om jag känner för det. Jag känner inte för att dansa heller egentligen men jag kommer att göra det. Jag vill inte vara på väg in i "Jag känner inte för" med allt igen men samtidigt så orkar jag inte göra saker jag inte vill längre.
Jag ska ta mig för något konstruktivt och inte tänka så mycket. Det brukar vara en bra medicin.
Sprutan gick bra iaf. Känns alltid dumt att få vänta på något i en och en halv timme som tar tre sek. Fick en folder om vad man ska ha med sig i sitt lilla "apotek" också av tanten med sprutan. Jag hade inte alls tänk på det och blev glad. Jag kanske borde börja tänka på lite vad man ska packa ner. Känns rätt dags.
Idag var dessutom dieter på bråkhumör så han hade tagit bort alla mina vietnamadresser där resetips stod. Lagom irriterande. Kombinerat med allt blod som inte sipprar utan snarare forsar ut ur min kropp just nu så blev detta inte särskilt väl mottaget.
Highlight igår var att Storbror kom över. Han gick den oguidade turen precis som de flesta fått göra och sa det som de flesta har sagt ("härliga fönster", "vilken stor balkong", "fräscha tapeter ändå" osv). Han fick brownies med glass som jag och Josefinen rört ihop i söndags. Jag hade förväntat mig något riktigt kladdigt och gott men de smakade i stort sett som en kladdkaka. Rutiga kokboken sjönk ett snäpp i min dyrkan.
Natten var jobbigare än på länge igår. Den började med en gråtattack helt utan anledning och när min man väl lyckats lugna ner mig så pass att jag kunde somna så dröjde det inte länge innan jag vaknade och gnydde och kastade mig av mardrömmar. Jag kommer inte ihåg vad det var jag drömde längre, bara den jag vaknade av nu imorse. Vi körde upp för Frejagatan borta i Mölndal. Lillebror övningskörde och mor satt bredvid. På gatan stod Axelkusin och Storbror och ville in i bilen men han körde förbi dem hela tiden. Han körde upp, backade ner men lyckades aldrig liksom stanna vid dem. De sprang efter bilen som idioter upp och ner för gatan som var ganska lång. Det regnade och Lillebror skrek att han inte visste hur man bromsade. Jag som suttit och sagt åt honom att stanna femtio gånger vid det här laget tjöt "PEDALEN I MITTEN DITT MIFFO" varpå han tryckte ner den allt vad han kunde och vi fick jordens sladd. Vi sladdade runt runt in i minst 4bilar och 10pers. När bilden tillslut stannade hade allting på hela gatan stannat. Jag visste att folk hade dött, att många vad skadade. Lillebror satt helt apatisk. Han visste också. Ingen sa något och jag gick ut ur bilen och sa till bror "Vi byter". Han gick och satte sig i baksätet och sedan märkte jag att bromsen inte tog över huvud taget när jag skulle starta. Sen vaknade jag.
Jag vet inte varför egentligen, den var inte lika hemsk som de andra brukar vara där det alltid är jag som är anledningen till att folk dör, eller mår dåligt. Men det gjorde ont i hela kroppen att se honom må så och jag skakade när jag vaknade. Min man sa innan på kvällen att han skulle ringa hem och se efter så jag inte gjorde något idag. Det kanske är lika bra. Jag vet inte. Egentligen ska jag hem till kusinaxel idag men jag vet inte om jag orkar. Det kanske är bra att få lite sällskap men jag vet inte alls om jag känner för det. Jag känner inte för att dansa heller egentligen men jag kommer att göra det. Jag vill inte vara på väg in i "Jag känner inte för" med allt igen men samtidigt så orkar jag inte göra saker jag inte vill längre.
Jag ska ta mig för något konstruktivt och inte tänka så mycket. Det brukar vara en bra medicin.
Kommentarer
Trackback
