Varför man har fula grodor utanför sin ytterdörr
Och en ny dag grydde över Göteborg med sin vinterkyla. Vi pratade om det igår efter dansen, att årstiderna har adhd nu för tiden och helt enkelt inte gör som man eller någon vill. Olof min vän från norr pratade om hur törstig man blir av att bo i Göteborg när vi fikade på java (tragiskt men såklart sant) förra veckan-isch. Han hävdade att han drack som en häst eftersom luften var så salt. Jag vet inte det, men de säger att det ska vara en annan sorts kyla här, med kusten som öppnar mot atlanten osv. Det var iaf vidrigt kallt igår när jag och hannah the love traskade hem från dansen. Vi hade just haft danssession med Veera där vi skulle dansa med en papplåda, yogamatta, stor röd boll, stickkontakt, tejprulle och rullstol. Det kan ha varit det mest utflippade världen någonsin skådat och jag längtar tills jag får se filmen på det hela som Veeras vän Kia spelade in med sin enorma kamera.
Rullstolen kom till Mölndal med Iris som är Veeras halvförlamade dansvännina från Madrid. Hon är i Göteborg som en del av deras sammarbete och gör ungefär femtio miljoner föreställningar eftersom hon är väldigt duktig med tanke på att hon sitter i rullstol. Vi hade även en improvisationsbit två och två där man skulle ha mycket kroppskontakt. Iris var helt brutal. Hon slängde med mig som en trasa och visste precis vart hon ville ha mig. Jag blev grymt förvånad första gången hon tryckte ner mig i golvet eftersom hon är väldigt liten och tunn, men stark som en spansk tjur tydligen.
Förövrigt spyr jag hat mot kulturskolan efter årets kulturnatta och deras möte med kommunalpolitikerna när de inte ens nämnde vår dansgrupp, svank. De är en Musikskola i ordets fulla bemärkelse vad för prefix de än lägger på och jag tror inte att vi kommer finnas kvar hos dem mycket längre.
Sedan blev det att övningsköra genom nattstaden Göteborg med mamma hem till lägenheten. Som vanligt glömde jag att blinka ungefär tusen gånger eftersom jag friskt babblade på om allt som händer i mitt spännande liv. Jag vet inte om vi pratade så mycket ens när jag bodde med henne men det är ändå viktigt för mig. Mamma är viktig. Många andra också men hon är väldigt viktig. Hon är ju min uppfostran och i stort sett min barndom. Hon är alla sena kvällar på dagis och hon är all köttfärslimpa och makaroner (som hon kokade till mig för att hon visste att jag inte gillade potatis). Hon är alla de kalla nvembermornarna då jag stod i overall på stenen som sedan täcktes med en träveranda utanför det gamla huset och lyssnade på motorvägen som är det enda som hörs så tidigt i Mölndal medans hon klädde på John. Hon är min humor och min grova mun och det känns viktigt att veta saker om henne. På något vänster blir det nästan som om man inte känner människorna man bor med. Ens familj är så statisk och lära kännaprocessen kommer helt i skymundan. Jag vet inte. Det är väl lika sant för mig som att det inte är det för massa andra antar jag.
På listan idag står i alla fall att vaccinera mig lite lagom mot allt farligt som finns i Asien, läsa på lite om vietnam (en resplan hade nog varit på sin plats faktiskt med tanke på att man borde ta och söka visum, erhm), packa upp, göra en potatisgratäng, få bror på besök och träffa Josefinen. Goshes. Men helt genomförbart.
Förresten hände konstigaste saken igår. Ex skrev till mig, inte allihopa men D. Jag vet inte varför det kändes konstigt så eftersom vi har en väldigt vänskaplig relation med tanke på bakgrunden. Det är väl mest att det kommer blixtar i huvudet, allt från att bli fotoraferad under ett blommande körsbärsträd av hans mamma till att gråta på Redbergs kyrkogård på kusinens 20-årsfest. Det är så mycket som man glömmer, hur jävla nyanserade upplevelser är och vilket hormonmongo jag var på den tiden, vilket gav livet fem extra dimensioner av depression och ångest. Men allting verkar alltid bättre, eller iaf inte fullt så illa, när man tänker på det i efterhand. Någon sorts skyddsmekanism för att man inte ska ta livet av sig av alla minnen man har antagligen.
Nae nu ska jag ta tag i dagen och börja med att laga frukost och lyssna på Dubmood.
Och varför man har fula grodor utanför sin ytterdörr, som mina före detta grannar borta i Mölndal, är helt enkelt att man har dålig smak. Jag tänkte på det länge och kunde faktiskt inte komma på någon annan anledning, kanske för att man har fått dem i present, men då ställer man dem väl bakom huset? Det finns ingen rim och reson.
Rullstolen kom till Mölndal med Iris som är Veeras halvförlamade dansvännina från Madrid. Hon är i Göteborg som en del av deras sammarbete och gör ungefär femtio miljoner föreställningar eftersom hon är väldigt duktig med tanke på att hon sitter i rullstol. Vi hade även en improvisationsbit två och två där man skulle ha mycket kroppskontakt. Iris var helt brutal. Hon slängde med mig som en trasa och visste precis vart hon ville ha mig. Jag blev grymt förvånad första gången hon tryckte ner mig i golvet eftersom hon är väldigt liten och tunn, men stark som en spansk tjur tydligen.
Förövrigt spyr jag hat mot kulturskolan efter årets kulturnatta och deras möte med kommunalpolitikerna när de inte ens nämnde vår dansgrupp, svank. De är en Musikskola i ordets fulla bemärkelse vad för prefix de än lägger på och jag tror inte att vi kommer finnas kvar hos dem mycket längre.
Sedan blev det att övningsköra genom nattstaden Göteborg med mamma hem till lägenheten. Som vanligt glömde jag att blinka ungefär tusen gånger eftersom jag friskt babblade på om allt som händer i mitt spännande liv. Jag vet inte om vi pratade så mycket ens när jag bodde med henne men det är ändå viktigt för mig. Mamma är viktig. Många andra också men hon är väldigt viktig. Hon är ju min uppfostran och i stort sett min barndom. Hon är alla sena kvällar på dagis och hon är all köttfärslimpa och makaroner (som hon kokade till mig för att hon visste att jag inte gillade potatis). Hon är alla de kalla nvembermornarna då jag stod i overall på stenen som sedan täcktes med en träveranda utanför det gamla huset och lyssnade på motorvägen som är det enda som hörs så tidigt i Mölndal medans hon klädde på John. Hon är min humor och min grova mun och det känns viktigt att veta saker om henne. På något vänster blir det nästan som om man inte känner människorna man bor med. Ens familj är så statisk och lära kännaprocessen kommer helt i skymundan. Jag vet inte. Det är väl lika sant för mig som att det inte är det för massa andra antar jag.
På listan idag står i alla fall att vaccinera mig lite lagom mot allt farligt som finns i Asien, läsa på lite om vietnam (en resplan hade nog varit på sin plats faktiskt med tanke på att man borde ta och söka visum, erhm), packa upp, göra en potatisgratäng, få bror på besök och träffa Josefinen. Goshes. Men helt genomförbart.
Förresten hände konstigaste saken igår. Ex skrev till mig, inte allihopa men D. Jag vet inte varför det kändes konstigt så eftersom vi har en väldigt vänskaplig relation med tanke på bakgrunden. Det är väl mest att det kommer blixtar i huvudet, allt från att bli fotoraferad under ett blommande körsbärsträd av hans mamma till att gråta på Redbergs kyrkogård på kusinens 20-årsfest. Det är så mycket som man glömmer, hur jävla nyanserade upplevelser är och vilket hormonmongo jag var på den tiden, vilket gav livet fem extra dimensioner av depression och ångest. Men allting verkar alltid bättre, eller iaf inte fullt så illa, när man tänker på det i efterhand. Någon sorts skyddsmekanism för att man inte ska ta livet av sig av alla minnen man har antagligen.
Nae nu ska jag ta tag i dagen och börja med att laga frukost och lyssna på Dubmood.
Och varför man har fula grodor utanför sin ytterdörr, som mina före detta grannar borta i Mölndal, är helt enkelt att man har dålig smak. Jag tänkte på det länge och kunde faktiskt inte komma på någon annan anledning, kanske för att man har fått dem i present, men då ställer man dem väl bakom huset? Det finns ingen rim och reson.
Kommentarer
Trackback
