factnotfiction

Jag sitter i skolan och tittar på människor istället för skärmen. Ordlekar och pianon i öronen. Jag tänker på gamla pianon och gamla sånger, kommande pianon då vi sitter och skriker John Legend-låtar till flyende fingrar.

Jag har gått för långt, kan inte sluta gå
hjärtat sitter utanpå, slår inte som det brukar slå

Jag bygger nya manier och ger mig själv mindre och färre alternativ, tvingar mig själv att skriva scheman som jag egentligen inte tycker om men som ger en sorts trygghet i genomförandet till en ramsa som låter som dam, dam, dam, damdam, dam.

Sjunker lite lägre för varenda gång jag vänder om,
men jag vänder om än en gång
orden fastnar halvvägs, jag vet inte hur jag bär mig åt,
samma gamla visa, men vet inte vad det är för låt

Som agent Cooper säger, ge dig själv en present varje dag. Vänta inte på den och planera den inte, bara ge den till dig själv när du behöver dem. Dagens present är denna stunden. En låt, massor av människor. Inga andra ljud bara en ljudvägg mellan mig och verkligheten.

factnotfiction - jag behöver hela mig så jag kan ge dig hela mig