factnotfiction

Nu händer det igen. Jag sitter och stirrar ut genom fönstret och glömmer bort vart jag är någonstans. Sådär som fick alla lärare att tro att jag var introvert när jag var liten men kallade det för drömmare som någon sorts vacker omskrivning. Jag lyssnar på lejonhjärta på repeat. Det är något skönt i just det där stirret. Min syn blir liksom suddig och jag ser ingenting. Jag märker när det händer och sitter alltid helt still för att hålla kvar det, det är inte mörkt men man ser ingenting. Men tillslut så stabiliserar sig alltid bilden och kanter och färger växer fram och man hittar världen precis likadan som innan.

factnotficiton - nu ska jag ändra på mig...nej du kan ändra på dig