Jag, Malou och Englas mamma
Idga gjorde jag det. Klippte av mina festivalband. Robert förstår ingenting av vikten. "Vad bra då slipper du lukta gammal sko om den armen" var enda kommentaren på att skära av mer eller mindre en kroppsedel när jag berättade om mina tankar förra veckan. Emotionell stympning säger jag dig. Fuck ass. Eller okej så illa var det ju faktiskt inte. Det känns inte så mycket alls faktiskt. Men det är regeln för denna typen av hantering, vänta tills det inte känns alls, varken bra eller dåligt, sen kan man skära av, lägga i minneslådan, begrava.
Jag och Malou har börjat sällskapa på morgonen. Idag pratade hon med Engla Höglunds mamma om att Anders Eklund blev dömd till fängelse istället för vård, om det kändes bättre. Hon svarade att det var många som rymde från vården, och att det kändes bra att han satt inspärrad, men att det samtidigt inte skulle ge henne Engla tillbaka. Hon hade en blå sjal som säg helt fruktansvärd ut och var oerhört sansad. Helt igenom. Jag menar visst ,det var ett tag sen nu, men hon pratade om att man hade hittat Englas halsband fem meter från platsen där "han sa att han var" och att hon undrade varför man inte frågat honom om det. "Han sa att han var", bara att tänka överhuvudtaget på vad den meningen innebär borde ju få vem som helst att krypa ihop i en pöl på golvet och hyperventilera. Men inte då. Människan är ett konstigt djur.
Det blir ännu tydligare när man läser sista resan till phnom penh. På ett sätt håller jag på att glida in i auswitchdimman, att man liksom inte kan inse hur hemska hemskheterna är och när de liksom matas fram som på ett löpande band så blir man bedövad och kan knappt reagera, även om bokens mening just är att vara en fragmentarisk inzomning på just ett öde, för att det inte ska vara namnlösa offer som bara ingår i siffran 2-3miljoner.
Det ska bli sjukt intressant att åka dit. På ett sätt vill man liksom rolfa igenom resan och prata med folk, fråga ut dem om allt de varit med om, just eftersom det var så nyss i tiden och jag troligen aldrig kommer att få en liknande ens chans till upplevelse igen. Jag vet inte hur det kommer bli, den svenska attityden kanske tar över och jag lägger locket på, för man pratar ju inte om lidande och död.
Kameran ska i alla fall döpas under resan. Den ska få ett asiatiskt namn är det tänkt, men jag vet inte vilket ännu.
För övrigt innebär dagen idag att åka till svärmors gardinbutik, förhoppningsvis välja stoltyg och bli körd hem till kortedala. Nu ska jag ta tag i att redigera bilder, mecka blogg och äta frukost. Trots att världen olycka är jag omåttligt hungrig nuförtiden. Det är nog ett omedvetet sug efter vietnamesisk mat.
Jag och Malou har börjat sällskapa på morgonen. Idag pratade hon med Engla Höglunds mamma om att Anders Eklund blev dömd till fängelse istället för vård, om det kändes bättre. Hon svarade att det var många som rymde från vården, och att det kändes bra att han satt inspärrad, men att det samtidigt inte skulle ge henne Engla tillbaka. Hon hade en blå sjal som säg helt fruktansvärd ut och var oerhört sansad. Helt igenom. Jag menar visst ,det var ett tag sen nu, men hon pratade om att man hade hittat Englas halsband fem meter från platsen där "han sa att han var" och att hon undrade varför man inte frågat honom om det. "Han sa att han var", bara att tänka överhuvudtaget på vad den meningen innebär borde ju få vem som helst att krypa ihop i en pöl på golvet och hyperventilera. Men inte då. Människan är ett konstigt djur.
Det blir ännu tydligare när man läser sista resan till phnom penh. På ett sätt håller jag på att glida in i auswitchdimman, att man liksom inte kan inse hur hemska hemskheterna är och när de liksom matas fram som på ett löpande band så blir man bedövad och kan knappt reagera, även om bokens mening just är att vara en fragmentarisk inzomning på just ett öde, för att det inte ska vara namnlösa offer som bara ingår i siffran 2-3miljoner.
Det ska bli sjukt intressant att åka dit. På ett sätt vill man liksom rolfa igenom resan och prata med folk, fråga ut dem om allt de varit med om, just eftersom det var så nyss i tiden och jag troligen aldrig kommer att få en liknande ens chans till upplevelse igen. Jag vet inte hur det kommer bli, den svenska attityden kanske tar över och jag lägger locket på, för man pratar ju inte om lidande och död.
Kameran ska i alla fall döpas under resan. Den ska få ett asiatiskt namn är det tänkt, men jag vet inte vilket ännu.
För övrigt innebär dagen idag att åka till svärmors gardinbutik, förhoppningsvis välja stoltyg och bli körd hem till kortedala. Nu ska jag ta tag i att redigera bilder, mecka blogg och äta frukost. Trots att världen olycka är jag omåttligt hungrig nuförtiden. Det är nog ett omedvetet sug efter vietnamesisk mat.
Kommentarer
Trackback
