factnotfiction

Jag sover absurdt länge. Gamla ord ekar i huvudet. Nya verkar inte fungera att lägga ovanpå fasten jag läser dem högt för mig själv. Jag ger upp och söker upp antony på youtube. Bäddar in mig själv i cello och en varken ledsen eller glad röst, bara konstaterande sorgsna saker.

if it be your will, that I''ll speak no more
that my voice be still, as it was before
I will speak no more

Aprilgatans diskställ är dagens minnesbild. Hade vi fyra odiskade glas i diskhon så var det ett berg. Och det var så viktigt att uppskatta vad den andre gjorde. Det är en fin sak med uppskattning.

"det känns fint"
"vadå, det här?"
"ja"

Även om jag inte vet vad man ska kalla det så var verkligen tanken på det, det som gjorde fredagen lätt, och det är så enkelt att bli beroende av det slaget.

There's a ghost at the horizon
when I go to bed, how can I fall asleep at night?
how will I rest my head?

Jag vet att det är tidigt att prata om fönster och zombies. Jag saknar självklarhet. Jag tror det. Jag saknar just tsunamis av hel och klar självklarhet där jag bara får vältas, trots tårar och skakande bröstkorgar.

there's a man at the horizon
wish that I go to bed
If I fall to his feet tonight, will allow to rest my head

Så när allt jag hör är tunga andetag, och jag väljer att skriva ner snurrande förtvivlade ord istället för att skaka om och viska dem, blir jag inte rädd. Jag är inte övergiven, jag har bara lagt mig ensam för att jag inte vet något annat sätt.

factnotfiction - If it be your will to let me sing