factnotfiction

Konstiga dagar som följer. Ord som ekar i huvudet. Allt ifrån "finast" till "en chans" till "fortfarande" till "aldrig någonsin". Jag jobbar på, lyssnar på anthony and the johnsons då jag somnar på sexan hem (lärt mig att inte ta något som kan åka förbi min hållplats). Jag spottar bittra ord på vagnen. Klär upp mig för en dejt med bröder och the love. Baddar ömma piercingen och stirrar mig själv i ögonen i det mörka spårvagnsfönstret.

"Du kan fortfarande hoppa av vid sahlgrenska"
"jag försöker åka med dig hem, är det okej eller"
"va? jo. Men du kan fortfarande ångra dig"

Många ord i natten. inga knutna händer men när jag väl vågar titta upp är det ögon som är allvarliga. Det kändes inte ens klyschigt och jag lyckades nästan med att bara vara tyst. Jag vill bara promenera i natten genom semiokända områden, full, trött, stappla lagom och inte riktigt behöva bestämma något ännu.

Men snart knyter sig järnhandsken runt mitt hjärta och någon väser ur sin huva att det bara är tre veckor tills omvälvande dagar. Hur ska jag klara mig utan min älskade i samma stad? Jag vänder bort huvudet och låtsas inte om. Förlora igen, fast på ett annat sätt och jag skalas av mina blomblad ett efter ett utan någon som säger älskar.

Jag flyr för vi gör ju sånt, dumt. Jag är luft. Men ice age III var underbar, och resten av kvällen likaså och jag kan tänka mig mer mörker av den typen.

factnotfiction - I'm very very happy, so come on and hurt me, I'LL GROW BACK LIKE A STARFISH