oxford comma
Jag har skrivit listor idag på hur jag ska bli en bättre människa. I dem ingår inte att sova alldeles för mycket och att snäsa svar. Jag ska bli bra och jag tror att det kommer att leda någonstans denna gången. Iaf jag.
Trots min sinnesjukt långa arbetsdag och att jag jobbar stägning sedan öppning och sedan hela helgen och sedan hela veckan och helgen och jag ska väl inte hinna ens ringa någon nej? Jag slösar tid. Vet egentligen vilka röster jag vill höra men lyfter inte på luren. Springer av mig alla tankar till Alive 2006.
Jag har vägrat låta dagen bli dålig. Fångat alla fina ögonblick. Revolutionen börjar i min kassa.
Men. The greatest thing you'll ever learn, babygirl. Och du har lärt dig och läxan är jävligt inprintad på ögonlocken så fort du stänger dem. När jag redan haft, ska jag då ge upp och bara glädjas åt vad som en gång var? En pessimism som är obefogade men ändå inte oförståelig. En gång hade jag också något jag gärna pratade om visade upp. Sedan blev det bara tyst. Jag minns sekunden, alla gör det. Ändå glorifierar jag. Jag hade ätit allt för honom, gjorde ockå. Kan egentligen inte säga vad det var som var den sista droppen. Medans jag ligger på badrumsgolvet och stirrar, småskakar, andas tungt och tänker på hur det var allt som jag någonsin velat ha. Jag vet att det är såhär det ska vara, som det är nu. Mitt rätta jävla element i all sömnlöshet, förirring och humörsvägningsbergodalbana. Det gör bara inte tillräckligt ont i nacken och jag funderar på hur jag ska hinna klämma in en cpsnoremofylla mellan alla arbetspass, fast nej, inte det men något annat som kan trigga ut det.
Jag vill bara dra något gammalt över mig, eller sy ett lapptäcke och gömma mig under det.
Det enda som är bra i mitt liv är suss. Fast hannah. Och juki. Och efter dagen samtal så har jag insett att jag är faktiskt stolt över min relation med min mamma. Och min sargade familj. Och mitt utseende. Och mitt kollektiv. Okej då, det är massor av underbart. Tack alla som gör det värt det. Ni vet vilka ni är.
factnotfiction - "Jag tror att allt som andra gör mot dig, kommer de själva att råka ut för"
Trots min sinnesjukt långa arbetsdag och att jag jobbar stägning sedan öppning och sedan hela helgen och sedan hela veckan och helgen och jag ska väl inte hinna ens ringa någon nej? Jag slösar tid. Vet egentligen vilka röster jag vill höra men lyfter inte på luren. Springer av mig alla tankar till Alive 2006.
Jag har vägrat låta dagen bli dålig. Fångat alla fina ögonblick. Revolutionen börjar i min kassa.
Men. The greatest thing you'll ever learn, babygirl. Och du har lärt dig och läxan är jävligt inprintad på ögonlocken så fort du stänger dem. När jag redan haft, ska jag då ge upp och bara glädjas åt vad som en gång var? En pessimism som är obefogade men ändå inte oförståelig. En gång hade jag också något jag gärna pratade om visade upp. Sedan blev det bara tyst. Jag minns sekunden, alla gör det. Ändå glorifierar jag. Jag hade ätit allt för honom, gjorde ockå. Kan egentligen inte säga vad det var som var den sista droppen. Medans jag ligger på badrumsgolvet och stirrar, småskakar, andas tungt och tänker på hur det var allt som jag någonsin velat ha. Jag vet att det är såhär det ska vara, som det är nu. Mitt rätta jävla element i all sömnlöshet, förirring och humörsvägningsbergodalbana. Det gör bara inte tillräckligt ont i nacken och jag funderar på hur jag ska hinna klämma in en cpsnoremofylla mellan alla arbetspass, fast nej, inte det men något annat som kan trigga ut det.
Jag vill bara dra något gammalt över mig, eller sy ett lapptäcke och gömma mig under det.
Det enda som är bra i mitt liv är suss. Fast hannah. Och juki. Och efter dagen samtal så har jag insett att jag är faktiskt stolt över min relation med min mamma. Och min sargade familj. Och mitt utseende. Och mitt kollektiv. Okej då, det är massor av underbart. Tack alla som gör det värt det. Ni vet vilka ni är.
factnotfiction - "Jag tror att allt som andra gör mot dig, kommer de själva att råka ut för"
Kommentarer
Trackback
