There's no other superstar
Mina damer och herrar dagen filosofiska resonemang är lögnen. Vad är egentligen en lögn? En osanning? Vem bestämmer då vad som är sant, då världen endast upplevs subjektivt av oss. Kära ni. Ifall en enda person vet om en sak som alltså då är sann men ingen annan tror på denna sanning, är den då sann? Min världsbild bjuder mig att säga ja, det är fortfarande en sanning även om bara denna enda person är den som kommer att få reda på den. Frågan blir då, vad personen i fråga vinner på att veta sanningen? Tillfredställelse likamycket som utanförskap? Tror inte det. En total jävla ensamhet. Hur svårt är det då att ljuga bort sanningen för sig själv när man väl vet om den, för att slippa bli betraktad och betrakta sig själv som galen? Otroligt.
Det är en sån jävla förvirring. Hela dagen har varit ett leende och jag vill bara sandpappra bort alla celler i mitt öga som någonsin såg dig, alla celler i mitt öra som hörde dig prata, all celler över hela min kropp som du rörde vid. Jag skriver listor på anledningar till att det är bättre såhär och jag vet att det är sant men samtidigt kan jag inte få ut allting ur huvudet.
Eftermiddagssolen inbjöd till sällskap som förvånade. Jag insåg lite för sent att chokladkakan i min hand var en vackrare sak än på länge. Samtidigt kan jag inte neka the loves arga stämma som vill slänga en mopp åt helvete, säger att det handlar fan inte om sånt. Det handlar om att ta sig tid och prioritera och det kommer jag aldrig få, aldrig bli. Jag håller med. För vad är det egentligen. Han kallade sig själv hjälte. Jag korrigerade och sa "något annat" vilket är både mer sant och välformulerat. På samma sätt som jag ser hur oförändrade saker och ting är så blir jag så jävla förbannad över den jävla pepparkaksformen som jag pressas ner i. Det handlar fanimej om mer än det. Jag må ha haft en jättemysig stund och fått känna mig vacker och sedd och intressant, men jag är arg och ledsen och vill inte släppa taget i den där kramen. Ord är överskattade. Om det finns en eftertanke så kräver jag att den visas upp. Jag behöver fan inga viskingar. Jag kände den men du släppte taget lite för fort.
Jag förstår inte för det finns ingen betydelse i en kort kort kort timme. Men samtidigt så rör den upp allting som hade lagt sig stilla i mitt huvud. Fan fan fan fan fan fan, jag vill bara inte vara ensam inatt. Men mobilen ligger orörd och jag håller huvudet högt lyft med halvslutna ögon. Det ger mig inget. Jag går inga promenader till gamla övergivna hem, det ger mig inget. Jag sätter inte på musiken som fick mig att gråta innan, det ger mig inget. Jag erkänner inget blod. DET GER MIG INGET
Minns du när jag skrev i Viet? Du tog det personligt älskling. Det var bara hälften du. Resten var andra män, det var min pappa, det var ex det var så mycket mer än du någonsin skulle kunna förstå. Återigen blir det samma sak. Älskade, fortfarande det vanligaste ordet i min mobil hur många sms jag än skriver, det är aldrig bara du, aldrig bara han, aldrig bara någon. Smickra inte dig själv.
Tommy Nilsson säger:
BLOCKA HONOM
Kikki; but that's just because little Baby Girl most of the time I was drunk säger:
jag älskar dig
factnotfiction - wished he never looked at me that way
Det är en sån jävla förvirring. Hela dagen har varit ett leende och jag vill bara sandpappra bort alla celler i mitt öga som någonsin såg dig, alla celler i mitt öra som hörde dig prata, all celler över hela min kropp som du rörde vid. Jag skriver listor på anledningar till att det är bättre såhär och jag vet att det är sant men samtidigt kan jag inte få ut allting ur huvudet.
Eftermiddagssolen inbjöd till sällskap som förvånade. Jag insåg lite för sent att chokladkakan i min hand var en vackrare sak än på länge. Samtidigt kan jag inte neka the loves arga stämma som vill slänga en mopp åt helvete, säger att det handlar fan inte om sånt. Det handlar om att ta sig tid och prioritera och det kommer jag aldrig få, aldrig bli. Jag håller med. För vad är det egentligen. Han kallade sig själv hjälte. Jag korrigerade och sa "något annat" vilket är både mer sant och välformulerat. På samma sätt som jag ser hur oförändrade saker och ting är så blir jag så jävla förbannad över den jävla pepparkaksformen som jag pressas ner i. Det handlar fanimej om mer än det. Jag må ha haft en jättemysig stund och fått känna mig vacker och sedd och intressant, men jag är arg och ledsen och vill inte släppa taget i den där kramen. Ord är överskattade. Om det finns en eftertanke så kräver jag att den visas upp. Jag behöver fan inga viskingar. Jag kände den men du släppte taget lite för fort.
Jag förstår inte för det finns ingen betydelse i en kort kort kort timme. Men samtidigt så rör den upp allting som hade lagt sig stilla i mitt huvud. Fan fan fan fan fan fan, jag vill bara inte vara ensam inatt. Men mobilen ligger orörd och jag håller huvudet högt lyft med halvslutna ögon. Det ger mig inget. Jag går inga promenader till gamla övergivna hem, det ger mig inget. Jag sätter inte på musiken som fick mig att gråta innan, det ger mig inget. Jag erkänner inget blod. DET GER MIG INGET
Minns du när jag skrev i Viet? Du tog det personligt älskling. Det var bara hälften du. Resten var andra män, det var min pappa, det var ex det var så mycket mer än du någonsin skulle kunna förstå. Återigen blir det samma sak. Älskade, fortfarande det vanligaste ordet i min mobil hur många sms jag än skriver, det är aldrig bara du, aldrig bara han, aldrig bara någon. Smickra inte dig själv.
Tommy Nilsson säger:
BLOCKA HONOM
Kikki; but that's just because little Baby Girl most of the time I was drunk säger:
jag älskar dig
factnotfiction - wished he never looked at me that way
Kommentarer
Trackback
