Transantlantism

Jag lyssnar på tiny vessels om och om och om igen. Jobbar varje dag och ligger i en pöl och gråter innan jag somnar lika ofta. Det är hemska jävla tider och jag bara ruttnar ihop i en enda pöl.

Gårkvällen var chock på flera sätt. Jag glömmer hela tiden vart och vem jag är med verkar det och jag hejdade mig själv precis innan jag råkade be honom vakna. Precis som mamma sa så är det ett öppet sår och kanske vore det bäst att låta det läka, men en fin kille behöver man inte kasta bort bara för sakens skull. Ändå låter jag orden fastna i halsen och jag försöker svälja alla meningar som egentligen borde börja med ett annat namn.

Jag längtar efter skrik och gråt på ett berg på torsdag, en helt ledig dag. Så jävla häftigt.

Det enda problemet är att när tiny vessels slutar kommer transantlantism och jag sugs tillbaka till arvika 08 och jag springer genom publikhavet för att hitta honom, I need you so much closer, rusar bakåt tittar åt alla håll. I need you so much closer Trummorna stiger och jag andas orimligt fort, I NEED YOU SO MUCH CLOSER flackar med blicken måste hitta honom. Och precis när gitarren skrålar som värst i cresendot så står han där. Jag kastar mig i hans armar. Han förstår ingenting men det gör mig inte så mycket just där och då. Nu efteråt vet jag hur jävla hårt jag placerat mig där. Och saker som jag saknade inte var obefogade.

Nu ska jag sova som en idiot. Och morgan freeman ska hjälpa mig.

All I see, dark grey clouds, and the distance moving closer with every hour
So when you ask, is something wrong?
I think you're damn right, there is, but we can't talk about it now
we can't talk about it now

And you are beautiful but you don't mean a thing to me


factnotfiction - I wanted to belivie it all, the words I spoke as we moved together in the dark

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0