factnotfiction

En förvirrad helg. Jag inser att jag vill bort mer än vad jag sitter instängd i plugghysteri och coopkassor. Allting känns som en utdragen suck mest och saker och ting struktureras om. Är det viktigt att definiera? Jag känner mig trygg samtidigt som det liksom rispas av en gren mot en mental fönsterruta så fort någon släcker ljuset.

Jag vet inte om det är patetiskt att tänka, sakna. Jag pratar om henne som om hon vore mitt allt och på vissa sätt är hon det. Han nickar och förstår när jag svamlar och ramlar mellan orden, liksom inte hittar vägen på grund av tårfyllda ögon. Jag hade velat krama om, hålla nära, skratta, gråta, skrika, åt min förlorade kärlek. Men jag sitter tyst med telefonen i handen. På flera sätt är jag inte längre någon som borde lägga mig i, om vi ska vara ärliga finns jag inte, även om den sega känslan mest förvandlats till en hård klump numera. Någon stryker mig i över ryggen och säger att allting ordnar sig. En rörelse som ekar i relationerna och ekvationerna. Någonstans måste den gå i uppfyllelse tänker jag mig.

factnotfiction - "det är bättre att kasta bort allt på två dagar än en"