factnotfiction

Fredag. Tåg.

När man tänker sig hem placerar man sig direkt. Jag sysslar för mycket med ord för att förbise den enkla följden, tillbaka. Orätter löser av varandra i splittrade sekvenser. Misslyckanden på parad.

Det som var då kunde jag inte förstå. Jag förstod helt enkelt inte. Vissa saker har jag insett och då får mig att skämmas. Men det kanske är en del av att bli gammal att inse att man inte kunde gjort annorlunda då. Jag vill inte rationalisera bort något, bara säga att; ja så var det då. Jag är bättre än att använda billiga knep som sådana, men ja, det händer att jag saknar. När man förstått kan man acceptera, och när man accepterat kan man förlåta. Jag är glad att jag kan komma så långt ibland med mig själv.

Du sålde mitt hjärta, på realisation
Och du sålde min stolthet, på närmaste auktion
Du sålde min värdighet och min innersta hemlighet

Jag har bara distans och några ord kvar. De ger mig ingenting utom en magkänsla som inte verkar vilja mig väl.

Men staden har gåtor kvar. Vissa saker kommer jag nog aldrig förstå som jag pladdrar för hannah när jag kommer hem. Glaset är halvfullt ur historisk kontext och jag säger att han inte var speciell men nyss, och obegriplig. Jag kristalliserar en balkong och ett par kinder, mer ser jag inte längre än så när jag slutar ögonen.

Jag undrar än hur du kunde, du sa det var inte svårt
Nej, inget smärtar en hjärtlös man, säg vad en man utan hjärta inte kan
Av allt det jag gav har du ingenting kvar
Jag ger vad jag har

Jag har nog inte tillräckligt med distans för detta landskapet.

Torsdag. En lång vecka. Mörk kväll.

Jag hade någon form av känsla jag ville uttrycka. Jag saknar. Kvällen känns ensam.

"Vad förlorar man på det?"
"Sin ensamhet"
"Någon sån har ju vi inte ändå"

Är hela min vardag ett flyktbeteende? Ibland känns det så. De gånger jag känner mig sviken ser jag till allt svek som är mitt. De gånger jag känner mig lurad tänker jag på alla jag lurat. Jag saknar ett par bruna ögon och en stor varm hand som på något sätt aldrig fyllde det där tomrummet men omslöt det så att jag inte kunde se det längre. Jag lyssnar på Ray laMontagne och föreställer mig honom här brevid.

"Jag känner mig så gammal" sa Helena idag. Jag hade egentligen bara velat svara "Det känns som hela mitt liv var så länge sen" men nöjde mig med ett "i kroppen eller själen?"

It's been a long day, baby
Things ain't been going my way
And now I need you here
To clear my mind, all the time
And baby
The way you move me, it's crazy
It's like you see right through me,
And make it easier
Believe me, you don't even have to try

factnotfiction - Let me tell you just exactly what's on my mind